MOHAMED OMAR: Upproret i Syrien hade en förhistoria

Den så kallade ”arabiska våren”, som bröt ut 2011, erbjöd ett tillfälle för gamla konfliktmönster att komma upp till ytan. Det sägs ofta att det väpnade upproret och inbördeskriget i Syrien började med fredliga demonstrationer. Sådana förekom, förvisso. Men redan i början utgick demonstrationerna från moskéer, ledarna ”på marken” var imamer eller religiösa aktivister och sunnitisk fundamentalism var den dominerande ideologin.

Sekulär demokrati var aldrig varit någon kraft att räkna med inom den syriska oppositionen. Det förekom enskilda individer med en sekulär profil inom den politiska oppositionen, men dessa saknade helt inflytande över de väpnade grupperna i landet som uteslutande – utan undantag – bestod av sunnitiska fundamentalister.

För att förstå inbördeskriget i Syrien behöver man gå längre tillbaka än 2011.

I boken De arabiska revolutionerna (1975) ger arabisten Ingvar Rydberg bakgrunden till dagens konflikt. En av de saker som lett till missnöje inom den sunnifundamentalistiska miljön är det faktum att religiösa minoriteter, ”otrogna” och ”kättare”, i Syrien har kunnat leva som jämlikar med sunnimuslimer. Detta upplevdes som förödmjukande.

Baathpartiets sekulära ideologi erbjöd en möjlighet för heterodoxa, shiaislamiska grupper som druser, alawiter och ismailiter att avancera i samhället.

”Det kan också ha berott på partiets sekularism, som gjorde Baath tilltalande även för icke-ortodoxa muslimer. I varje fall var det just tack vare Baath – framför allt partiets avdelning inom armén – som representanter för dessa minoriteter skulle svinga sig upp till toppositioner i den syriska staten tjugo år senare, något som verkligen var svårt att förutse i 40-talets Syrien.” (s. 55)

”De ortodoxa muslimernas traditionella misstro mot det sekularistiska Baath hade fördjupats av ett års Baathstyre. Den marxistiska jargongen i det nya partiprogrammet verkade ytterst frånstötande på dem.” (s. 137)

”Det  bristande förtroendet, som hade såväl sociala som religiöst-ideologiska skäl, härrörde från förhållandet att partiet kommit att domineras av de heterodoxa minoriteterna, i första hand alawiter, i andra hand druser, i tredje hand ismailiter och kristna.” (s. 137)

År 1964 utbröt ett sunnifundamentalistiskt uppror, liknande det vi såg under ”den arabiska våren”:

”Våren 1964 kom den första raden revoltförsök mot Baathregimen. Våldsamma strejer och demonstrationer svepte fram över städerna. Den blodigaste sammandrabbningen kom inte oväntat i det fromma Hama, där agitationen bland studenterna utnyttjades av imamerna som från moskéernas minareter manade till uppror. Arméförband bombarderade den största moskén. Den aktivaste kraften bakom upploppen var Muslimska brödraskapet, som var bäst organiserat bland den lägre medelklassen och hade den stora fördelen gentemot de gamla högerpolitikerna att inte förefalla representera bara personliga och materiella intressen.” (s. 138)

År 1973 var det dags igen:

”Våren 1973 svepte våldsamma oroligheter fram över de syriska städerna, då en religiös opinion gick till storms mot regeringen för att den i den nya permanenta konstitutionen underlåtit att nämna att islam var statens religion. I Hama plundrades Baathpartiets högkvarter.” (s. 226)

”Oroligheterna visade vilken animositet städernas traditionella medelklass fortfarande känner mot den sekularistiska Baathregimen. Speciell misstänksamhet väcker det faktum att makten till stor del ligger i händerna på alawiter, vilka dessa ortodoxa muslimer överhuvud inte betraktar som riktiga muslimer.” (s. 226)

När ”den arabiska våren” bröt ut, och under flera år, förmedlade mainstreammedierna en förenklad bild av konflikten i Syrien som en motsättning mellan ”folket” och ”diktatorn”.

Konflikten i Syrien var inte ny, utan det senaste – och värsta – i en rad liknande uppror, vilka bottnar i en ideologisk konflikt som sträcker sig ända tillbaka till Syriens bildande som modern nationalstat. Ska Syrien vara en islamisk eller sekulär stat?

I boken Gud med oss. Religion och politik i Mellanöstern (1984), kapitlet ”Alawiterna – en religiös minoritet vid makten” (s. 166-183), beskriver Mellanösternkännaren Ingmar Karlsson den hänsynslösa fundamentalistiska terror, som drabbade Syrien under mitten på 1970-talet fram till början av 1980-talet:

”För de sunnitiska fundamentalisterna, som stod bakom dessa attentat, var regimen Assad ett trefaldigt kättarstyre dels på grund av Baathpartiets sekulära ideologi, dels därför att Assad var alawit, dels därför att regimen lierat sig med det gudlösa Sovjetunionen.”

Och så här skildrar islamologen Jan Hjärpe, i boken Araber och arabism (2002), hur det gick till när Hafiz al-Assad, den föregående presidenten och Bashar al-Assads far, slog ner ett tidigare uppror i staden Hama:

”I februari 1982 slog Hafiz al-Asad, Syriens härskare, till mot islamisterna och Muslimska brödraskapets revolt. Det ledde till massakern i Hama, med många dödade. Försiktiga siffror talar om 20 000, förmodligen var det fler. Konflikten har flera olika aspekter. En av dem är att ledningen i Syrien, särskilt inom officerskåren, är dominerad av alawiter, dvs. de tillhör den shiitiska minoriteten i landet. Sedan kan man alltid diskutera om alawiterna-nusayrierna utgör en annan religion eller konfession än shiitisk islam. Det är i alla fall en distinkt grupp i Syrien. I islamisternas-Brödraskapets propaganda mot Asad och ledningen i Syrien gav man spridning åt den fatwa som Ibn Taimiya skrev för sex och ett halvt sekel sedan, och där han förklarade nusayrierna för icke-muslimer, avfällingar, och det utan dhimmi-status [fredade icke-muslimska grupper], och alltså illegitima i ett islamiskt land.” (s. 148).

Läs även ”Adonis om den arabiska kulturens nedgång och västerländsk imperialism”

Du kan visa din uppskattning för skribenten genom att donera via swish till 0760078008 eller bli månadsgivare på Patreon.

Mohamed Omar