Du gör också en stor grej av 1948, då ju det moderna Sverige med skattefinansierad välfärd skapades. Rent principiellt är det rimligt, men det innebär inte att varje form av statligt finansierad verksamhet är rimlig. Dock var 1950-talet den lyckligaste svenska perioden. Det berodde främst på att vår industri hade fördelen av att inte ha blivit sönderbombad utan var stark. Och att den svenska tillväxten ökade. Människor hade god framtidstro, något som inte alls gäller idag.

Du betonar egentligen medelklassens roll. Håller med om det. I ett bra samhälle ska man känna att man – om man startar lågt – ska kunna röra sig till medelklassen. Jag menar att alla karriärmässigt ska kunna klättra upp för stegen, men att det måste finnas ett skyddsnät om den som försöker ramlar. D v s att vi ska ha en välfärdsgaranti.

Patrik är vänlig mot mig i princip. Men kommentarerna från läsarna är i åtskilliga fall mer kritiska. Och det beror i hög grad på inställningen till invandring. En av dem som kommenterar menar att jag har fel när jag lyfter fram USA:s invandring som förebild. Det är en riktig kommentar när det gäller hur man tar hand om invandrare. I USA finns ingen grundläggande välfärd och de som invandrar måste ordna sin egen försörjning, även om barnen naturligtvis får gå i skolan gratis. Så var det för länge sedan i Sverige, då invandrare måste ha jobb och bostad för att släppas in. Vi som ville hjälpa flyktingar samarbetade med progressiva företagare som intygade jobb och bostad vilket gjorde att många släpptes in.

Patrik har gjort en fin undersökning av Liberalernas partistyrelse – där jag själv satt i 30 år – och konstaterar att det endast är yrkespolitiker som sitter där. Det är sant och gäller nog numera samtliga partier. Så var det inte tidigare. Då satt journalister, företagare och t ex PG Gyllenhammar i Folkpartiets styrelse. Tyvärr är det ett exempel på PK-ism. I och med att partierna inte längre har breda grupper och många medlemmar har de blivit interna eliter.

Sedan är det många kommentatorer som är förbannade på mig för att jag är kritisk till Sverigedemokraterna och deras tidiga hyllning till Trump och Orbán.  SD är i och för sig inte antisemitiskt längre, men en undersökning nyligen från Forum för Levande historia visar att svenska antisemiter röstar på SD, vilket säger något om SD:s historia och hur partiet mentalt uppfattas.

Jag blev dock kritiserad i en grupp av äldre liberaler, d v s folkpartister:

Olle låter Sverigedemokraterna komma för lindrigt undan när han skriver i sin bok att ”Sverigedemokraterna kan inte karakteriseras som nazistiskt”. Det är onödigt att så explicit som i den citerade formuleringen ge SD erkännandet att de inte är nazister.  Det räcker att konstatera att Sverigedemokraterna är ett parti med nazistiska rötter, vilket visar sig då och då än i denna dag.

Olle är alltför generös mot Sverigedemokraterna när han skriver att SD inte kommer att avgå om de förlorar nästa val. Sverigedemokraterna har genom sin uttalade sympati för Donald Trump, inklusive kort efter stormningen av Kapitolium i Washington, bekänt färg vad gäller sin inställning till att respektera eller inte respektera valresultat. Syftet med angreppet på Kapitolium var att upphäva valresultatet, enligt vilket Joe Biden vann och Donald Trump förlorade.

Det säger en hel del om hur den svenska opinionen ser ut idag och inte minst hur stor klyftan är inom det snart utplånade Liberalerna.