MOHAMED OMAR: Michel Houellebecq om Lovecraft

I sin roman Underkastelse från 2015 föreställer sig författaren Michel Houellebecq hur en islamisk regering bildas i Frankrike, med stöd av vänstern.

”Frankrike,” förkunnade dåvarande premiärminister Manuel Valls efter att Underkastelse publicerats, ”är inte Michel Houellebecq… det är inte intolerans, hat, och skräck.”

Skräck.

Den franske författaren Michel Houellebecq är känd för att vara kontroversiell och skildrar i sina romaner frågor om sex, religion, terrorism och kloning. Han är även essäist och i en essä, Emot världen, emot livet (utgiven på svenska 2015), ger han sin syn på skräckförfattaren H. P. Lovecrafts mörka och sällsamma värld.

Med verk som Cthulhu och Vansinnets berg har Lovecraft blivit en ikon inom fantasykulturen. Han är skaparen av en suggestiv, originell och fasansfull mytologi utan vilken vare sig Stephen Kings böcker eller Alienfilmerna någonsin kommit till.

Essän, som skrevs i början av 1990-talet, vill Houellebecq själv hellre kalla sin första roman. Det kan förklara varför han inte är så noga med fakta. Han har kritiserats av Lovecraftexperter.

I essän drar Houellebecq upp riktlinjerna för sitt framtida skrivande. Det är ett kärleksfullt port­rätt av den svartsynte misantropen Lovecraft där släktskapen mellan de bägge författarna blir tydligt.

Cthulhumytologin utgör scenen för alla Lovecrafts berättelser och går i korthet ut på att gudalika varelser och fasor härstammande från en tid före människan hotar att bryta igenom våra tunna försvarslinjer och bringa kaos och förstörelse. Det är dessa varelser som antyds i urgamla myter och legender där de benämns som ”De gamle”.

I denna värld spelar legenden om Necronomicon, skriven av den galne araben Abdul Al-Hazred, en avgörande roll. Lovecraft läste Tusen och en natt som barn och namnet Abdul Al-Hazred var från början en pseudonym för honom själv. Någon har framlagt åsikten namnet är konstruerat av meningen ”All-Has-Read”.

Figuren skulle dock så småningom utvecklas till ”Den galne araben”, en muhammedansk poet från Jemen som dragit sig undan som eremit i öknen Roba El Khaliyeh, omgiven av tjutande demoner. Och som sedermera, år 731, efter tio års irrande i öknen, nedtecknade den fruktansvärda Necronomicon, på arabiska känd som Al-Azif. ”Den galne araben” förtärdes mitt på ljusa dagen av osynliga väsen på ett torg i Damaskus.

Förutom denna viktiga beståndsdel i Cthulhumytologin återfinner vi ett flertal ”arabiska markörer” hos Lovecraft. Hans monster och demoner, menar Houellebecq, talar till exempel alltid ett arabiskklingande semitiskt språk som han stundom benämner ”proto-akkadiska”. Lovecraft själv använder dock aldrig detta begrepp.

Men vissa formler tycks vara influerade av Koranen. Här räcker det med att nämna prisandet av ”Den krälande Nyarlathotep” som uttalas ”Subb-haqqua Nyarlathotep!”

Meningen är uppbyggd av arabiskans ”Subhana”, det vill säga ”pris ske, lovad vare” och ”haqq”, det vill säga ”[Guds] sanning, verklighet”. I muslimska sammanhang förekommer frekvent, än i dag, den snarlika formeln ”Subhana al-Haqq!”

Lovecraft talar även om ”Irams sagolika palats”, en försvunnen forntida stad som faktiskt nämns i Koranens sura 89, ”Daggryningen” vers 6 och 7: ”i det pelarrika Iram, vars like ej skapats på jorden”. Anspelningarna på Iram, en stad begravd under ökensanden, visar att Lovecraft hade åtminstone rudimentär kunskap om Koranen.

Lovecraft är ärkekonservativ, politiskt såväl som kulturellt. Prosan är även den otidsenlig. Han var förtjust i att använda ovanliga och förlegade adjektiv, skrev gärna på brittisk engelska och använde ibland anakronistisk stavning av ord. Sina brev daterade han ibland 200 år före aktuellt datum, vilket blev under den amerikanska kolonialtiden, före den amerikanska revolutionen, som han som anglofil ogillade. Han erkände aldrig den amerikanska självständighetsförklaringen.

Houellebecq upptäckte Lovecrafts berättelser vid sexton års ålder och fördjupade sig sedan i alla verk som översatts till frans­ka. Senare läste han även alla pastischer som kom i hans väg.

Houllebecqs essä är skriven på elegant prosa, är lika inträngande och djupsinnig, som den är lättläst och eggande. Houellebecq menar att han skrev den här boken som en första roman (den påbörjades 1988). Det vill säga en roman med en enda person (Lovecraft själv), en roman med kravet att alla återgivna fakta och alla citerade texter måste vara korrekta. Det första Houellebecq överraskades av då han forskade i Lovecraft var hans obetingade materialism. Till skillnad från många av hans beundrare och uttolkare betraktade han ald­rig sina myter som något annat än rena fantasifoster.

Lovecraft fann livet trist och funderade flera gånger på att självmord. Han hade ständigt en liten flaska cyanid inom räckhåll: ”Jag är så trött på mänskligheten och världen att ingenting intresserar mig och det inte innehåller åtminstone två mord per sida, eller handlar om onämnbara fasor från världen utanför”.

Det finns inga gudar där ute som ger tröst och stöd, menar Lovecraft, endast ett löst sammanfogat kosmos av elementarpartiklar som när som helst hotar att upplösas i kaos. Människans religioner är blott reminiscenser av ”De gamla”, det vill säga de avskyvärda monster som befolkat jorden före vår ankomst och som nu väntar på att åter ta den i besittning. ”Neg­rer” i Louisianas träskmarker och degenererade eskimåer i Antarktis befinns till exempel dyrka en statyett föreställande en bläckfiskliknande varelse: Den store Cthulhu. Dessa uråldriga gudars förhållande till människor är allt annat än välvilligt, utan snarast att jämföra med vårt sätt att betrakta insekter.

Houellebecqs essä är, trots sina sakfel, en god introduktion till Lovecraft och inriktar sig på de delar av hans person som Houellebecq känner sig befryndad med, som misantropin och materialismen.

Du kan visa din uppskattning för skribenten genom att donera via swish till 0760078008 eller bli månadsgivare på Patreon.

Mohamed Omar