ANDERS LEION: Belätet

För att beskriva företeelser, också människor, har man behov av beläten, modeller som gör klart vad man menar. De är fyrkantiga, förenklade och grova. Men de behövs. 

En go Göbbe, Ekenskisen och en riktig Värmlänning är sådan beläten. Alla förstår att de personer som beskrivs med hjälp av sådana begrepp också har enskilda drag, men de har tillräckligt mycket gemensamt med modellen, belätet, så att de i alla fall delvis kan beskrivas med hjälp av dem. 

Ibland finns det dock människor som i sig själva är beläten. De är så överdrivna att de inte längre kan ses som personer utan bara som vandrande beläten. 

Annie Lööf är ett sådant. På ett mycket förtjänstfullt sätt representerar hon den moderna politikern. 

Hon har ingen vision. Det avslöjades med förfärande tydlighet då Fredrick Federley och hans kumpaner lade fram ett programförslag, som motsvarade deras intressen och böjelser, men väckte förfäran då allmänheten fick kännedom om dess innehåll. Först då reagerade Annie Löf, som naturligtvis redan tidigare varit väl informerad om förslagets innehåll.  

Hon är okunnig. Det avslöjades i den senaste partiledardebatten i vilken hon troskyldigt sade sig tro på de – mycket gamla – lögnerna om invandrarnas kvalifikationer. Det betyder att hon vill vara okunnig och ser till att hon är det. Okunskapen tillåter henne att inte ta ställning till målkonflikter, som till exempel dem som härrör från att varje krona till invandrarna tas från svenska skattebetalare, arbetande och pensionärer. Hon vill inte se detta. I stället gör hon invandrarna i allmänhet så erfarna och välutbildade att de alla klarar sig själva. Hon är okunnig. 

Hon avslöjar sig alltså som intellektuellt och moraliskt tom. Hon vet inte vad hon vill. Det kan hon inte veta, därför att hon inte förstår hur samhället fungerar. Hon vill vara desorienterad. Om hon skaffade sig en karta och en rättvisande kompass skulle hon bli förtvivlad. Då skulle ju hon bli tvungen att klargöra vart hon vill gå, vilka stigar hon skall följa och vilka hon vill undvika. Då skulle hon bli avslöjad, bli tvungen att avslöja sig. 

Hon är alltså desorienterad, men låtsas inte om det. 

I sin tomhet klamrar hon sig fast vid makten för att åtminstone finna någon mening i livet. Det är lätt att ta reda på hur man skall nå och behålla makten. Makten har alltid ett pris, men för henne är det mycket lågt. Hon behöver inte avstå något därför att hon inte har någon vision och alltså inget att avstå. Hon vet inte vad hon vill och hon vill inte veta det, just därför. Makten bli billigare så. 

Hur skall en sådan tom människa – en Annie Lööf – möta väljarna? Vad har hon att erbjuda?  

Hon moraliserar. Hon ger dem moralkakor som hon försöker göra aptitliga genom att pryda dem med sina lögner. 

Sverige har en moralisk skyldighet att ta emot människor i nöd. Sverige är ett stort land med många möjligheter – och dessutom kostar det ingenting därför att invandrarna för med sig så mycket kunskaper och erfarenheter, säger hon. 

Den som då påpekar att tre fjärdedels miljon invandrare inte kan försörja sig, inte ens efter lång tid i landet, blir inte bemött med annat än lögner om att så inte skulle vara fallet, därför att de, som hon redan påpekat, är så meriterade. 

Och den som, ett par veckor efter fem upprörande och uppmärksammade mord, påpekar att grov brottslighet stigit som en följd av invandringen, blir utropad som föraktlig, och får veta att mord minsann har funnits i Sverige i alla tider. Ingen påstår väl något annat. Men detta är hennes enkla sätt att slippa se och ta ställning till verkligheten. on vill inte veta att fem 

Hon vill inte veta att fyra av morden utfördes av invandrare. Hon vill kunna låtsas vara okunnig om sådana trivialiteter. 

Det moraliska ruinlandskap som Annie Lööf uppvisar har inga likar. Hon är enastående. Hon kan därför ställas bredvid en go Göbbe, Ekenskisen och den riktige Värmlänningen. 

Hon är ett användbart beläte. 

Anders Leion