”Vittnesmålen om rasism i svensk sjukvård är många och väldokumenterade. Patienter far illa på grund av sin hudfärg. Läkare utsätts för rasism av både patienter och kollegor.

Nu vill vi se åtgärder från ansvariga myndigheter”, skriver 1011 läkare och läkarstuderande i ett upprop i Expressen.

En av de saker som de 1011 (hur lyckades de samordna ett debattinlägg med så många undertecknare i tider som dessa, när sjukvården går på knäna?) läkarna reagerat på är att ”patienter väljer bort läkare på grund av deras namn eller utseende”. Det är naturligtvis en oförskämd förenkling av situationen. De flesta svenskar är uppfostrade att vara artiga och tillmötesgående, och uppför sig generellt artigt även i kontakten med läkare.

Om svenska patienter alls väljer bort läkare beror det sannolikt på språkförbistring. Jag, som själv har haft en hel del kontakt med vården på grund av min kroniska astma, har träffat alltför många läkare som pratar så dålig svenska att jag knappt förstått dem. Som infödd svensk har jag inte rätt till tolk, om min läkare inte förmår göra sig förstådd på mitt språk – Sveriges officiella språk dessutom – och då finns inte många andra alternativ än att välja bort dessa läkare. Det har inte med rasism att göra, utan med omsorg om den egna hälsan. En läkare som inte kan göra sig förstådd är alltid en potentiell risk för en patient. Är det verkligen rimligt av läkare att kräva att patienter ska riskera sitt eget liv för att inte riskera att kränka en läkares ego?

Det här förstår man ytterst väl när det handlar om patienter som inte förstår svenska. När invandrare eftersöker läkare eller annan vårdpersonal som talar deras modersmål försöker man i mesta möjliga mån tillgodose de önskemålen. Men svenska patienter, som inte förstår läkare som pratar dålig svenska, tas ingen hänsyn till. Istället kallas det ”rasism” när vi väljer bort läkare som inte kan kommunicera med oss.

De debatterande läkarna ondgör sig också över att ”etnicitet likställs med våldsbenägenhet”. Men är det verkligen så? Naturligtvis inte. Ingen påstår att våldsbenägenhet har med etnicitet att göra. Däremot vet vi av erfarenhet att våld och hot på sjukhusen har med kultur att göra. Beteendet att besöka sjukhus i stora grupper, hota och attackera personal, är ett relativt nytt fenomen i Sverige, och ett beteende som framför allt kan kopplas till så kallade klankulturer.

Numera ståtar snart sagt varenda akutmottagning med skyltar som klargör att hot och våld är förbjudet. Om hot och våld på sjukhusen varit ett generellt problem i alla folkgrupper skulle de skyltarna ha kommit med inredningen. Men så är det ju inte. Det har aldrig behövts sådana skyltar tidigare. Det är klart att det finns ohederliga och kriminella svenskar, men hot och våld på sjukhusen har aldrig varit något problem i vårt land. Så hur tänker sig de debatterande läkarna att dessa problem ska kunna lösas om man låtsas som om det här beteendet är lika vanligt bland alla folkgrupper?

Det är också svårare för utlandsfödda kvinnor att genomgå en graviditet, skriver läkarna, eftersom ”förlossningsvården känns otrygg”. De förklarar att mödradödligheten är större hos utlandsfödda kvinnor och hänvisar till en undersökning. Men medan debattörerna låter antyda att detta beror på svensk rasism ger undersökningen en annan bild. Den ökade risken för mödradödlighet handlar om ”somatic and psychiatric history, care-seeking behaviour, and communication barriers”, alltså mödrarnas fysiska och psykiska historia, vårdsökandebeteende och kommunikationsbarriärer.

Det här är absolut reella problem, men de kan inte skyllas på rasism. Redan idag görs mycket i samhället för att utreda migranters och invandrares vårdsökarmönster, men när det gäller kommunikationsproblem måste man våga erkänna att dessa kvinnor, och alla invandrare, själva har ett ansvar för att faktiskt lära sig svenska. Det är helt absurt att svenska folket ska rasiststämplas för att invandrare inte lär sig språket.

Dessutom finns det också fall där utlandsfödda kvinnor får större fördelar än infödda. Det pågår projekt där gravida kvinnor som inte talar svenska får särskilt stöd av en så kallad doula, en icke-medicinsk person som ger stöd och hjälp under, före och efter förlossningen. I andra delar av Sverige erbjuds kvinnor istället kurser i bilförlossning, då BB-avdelningarna slår igen.

”Vi måste skapa en jämlik vård, där patienter inte far illa. Vi måste värna om våra kollegors arbetsmiljö. På gräsrotsnivå har läkarföreningar och enskilda läkare redan börjat föra dialoger om rasism inom vården. Nu vill vi se ett agerande från ansvariga myndigheter”, skriver läkarna.

Vad för slags agerande är det egentligen de vill se? Gratis tolk även till svenskar när deras läkare inte förstår dem, eller själva kan göra sig förstådda? Knappast. Däremot är det, med tanke på tonen i artikeln, inte otänkbart att de vill införa orimligheter av olika slag, som exempelvis ett förbud mot infödda svenskars rätt att välja bort läkare med bristande språkkunskaper.

Hela den här artikeln är ett vämjeligt exempel på den enträgna ivern att smutskasta hela svenska folket genom att påstå att allt som sker i samhället beror på rasism. Det största problemet, som drabbar både utlandsfödda och infödda, är språkförbistringen. De 1011 läkarna borde lägga sin förmodat dyrbara tid på att propagera för vikten av att lära sig svenska istället för att kategorisera hela det svenska samhället som rasistiskt.