HITTAT PÅ NÄTET: Prins Fredrik och Ulrika Eleonora vigs i Stockholm

DENNA DAG I SVENSK HISTORIA Den 24 mars 1715 vigs den hessiske arvprinsen Fredrik och den svenske kungen Karl XII:s syster Ulrika Eleonora i Stockholm. Fredrik har förhandlat om giftermål sedan 1710 och bröllopet kommer till sedan både Karl XII och Ulrika Eleonora har gett sitt samtycke. När Ulrika Eleonora efter Karl XII:s död 1718 utropar sig till regerande drottning av Sverige kan hon 1720 överlåta regeringsmakten till Fredrik, som då blir kung av Sverige.

Fredrik I (1676-1751), Friedrich av Hessen, var kung av Sverige från 1720 till 1751. Från 1730 var han regerande lantgreve av Hessen-Kassel i Tyskland till sin död. Fredrik var framgångsrik som fältherre i det spanska tronföljdskriget på de allierades sida mot Frankrike. Han blev änkeman utan barn 1705, friade till Sveriges tronarvinge Ulrika Eleonora och gifte sig med henne. Hon blev drottning efter Karl XII:s död, men abdikerade 1720 till förmån för sin man, som fann sig väl i rollen som konstitutionell monark under frihetstiden.

Fredrik införde furstehuset Brabant i Sverige som unikum, och dess hessiska gren skulle ha blivit svensk kungaätt, men han avled utan egen tronarvinge i denna. Genom Eufemia av Sverige och elva generationer härstammade han från kung Magnus Ladulås.

Ulrika Eleonora den yngre (1688-1741) var regerande drottning av Sverige 1718–1720, dotter till Karl XI och Ulrika Eleonora (den äldre), syster till Karl XII samt kusin till August den starke, Fredrik IV av Danmark och Fredrik IV av Holstein-Gottorp.

Utdrag ur kapitlet ”Fredrik av Hessen blir konung” ur Grimbergs Svenska folkets underbara öden:

Det var därför just ingen, som fällde tårar, när det på 1720 års riksdag förspordes, att Ulrika Eleonora önskade överflytta Sveriges krona på sin älskade gemåls huvud. Avgörandet berodde dock framför allt på Arvid Horns hållning. Han hade nämligen åter börjat framträda på den politiska skådebanan. Ju sämre Sveriges utrikespolitik leddes efter hans avsked från kanslipresidentskapet, dess allmännare blev längtan efter att han skulle taga statsrodret i sina vana händer. Och vid 1720 års riksdag fick han ett kraftigt bevis på ständernas sympati, då adeln med stor majoritet valde honom till lantmarskalk.

Från denna stund var Arvid Horn den man, som det först och främst gällde att vinna, om planen på prins Fredriks tronbestigning skulle få framgång. Prinsen begagnade också första tillfälle att närma sig Horn, och mellan dessa båda män började en underhandling, vars resultat blev, att prinsen lovade återinsätta Horn i rådet, om han själv bleve konung. Det var inget annat att göra för konungaparet än bita i det sura äpplet.

Efter en del bearbetningar bland riksdagsmännen var planen mogen för genomförande. Prins Fredrik avgav en skriftlig förbindelse att antaga de villkor, riksdagen behagade föreskriva, och blev därpå av riksens ständer den 24 mars 1720 vald till Sveriges konung i kraft av hans ”betygade ömhet om fäderneslandet, stora kunskaper i krigssaker samt mångfaldiga andra härlige förmåner”. Ja så hette det på officiellt språk. Karl Gustav Cederhielm, som var en ivrig anhängare av hertigen av Holstein, gav nog ett fullödigare uttryck åt mångas tankar inför den högtidliga akten genom följande kvicka epigram:

”Kung Carl vi nyss begravt. Kung Fredrik nu vi kröna. Så har vårt svenska ur nu gått från XII till I.”

Villkoren för att Fredrik skulle få kronan utgjordes av ytterligare inskränkningar i konungamakten, vilka till största delen voro föranledda av Ulrika Eleonoras egenmäktiga styrelseåtgärder. Särskilt blev konungen hädanefter vid ämbetsutnämningar mera beroende av rådets flertal. De nya bestämmelserna infördes i 1720 års regeringsform, en reviderad upplaga av 1719 års regeringsform. Den nya regeringsformen skulle i över ett halvt århundrade bli rättesnöret för Sveriges styrelsesätt.

Läs hela kapitlet här

Redaktionen