Det politiska är ett gissel. Vad är det överhuvudtaget? Om man backar, tar ett steg tillbaka, ser sig omkring, vad ser man? Man ser sin omgivning. I mitt fall mitt arbetsbord. Fönstret med utsikten över bygden. Allt det som utgör min värld och som jag kan överblicka. I den ingår minnen, spår efter förfäder, efter det liv som pågått i byn i generation efter generation. För inte så länge sedan fanns här ett byråd. En byskola. En mindre lanthandel. En kvinna i byn tog hand om dem som blev sjuka, och kom hem till den havande när det var dags att föda. Livet pågick på plats, byborna hade varandra att vända sig till, och i den gemenskapen vilade det ansvar som var och en delade.

Politik?

Byskolan försvann. Lanthandeln likaså. Dåren som gick omkring bland gårdarna och blottade sig, som alla accepterade och lät vara, hämtades upp av främlingar. Folk från storstaden kom med direktiv, regler och förordningar, för hur husen skulle se ut, för vad man skulle odla, tillstånd som skulle sökas, för ting som inte tidigare angått någon annan än de som levde här omkring.

Staten. Centralmakten. Skatterna som höjdes från år till år. Vägar som drogs genom bygden, där gårdar som stod i vägen revs utan pardon. Man fick allt mindre att säga till om. Man fick lystra liksom till en vind, vad ville den? Varifrån blåste den?

In kom storbolagen. Köpte upp skogen, gruvorna, mineralerna. Staten som bestämt att det skulle rationaliseras, småjordbruk omöjliggjordes, slogs ihop, köptes ut. Främlingar styrde över bygden. Någon annans vilja rådde. En vilja som levde sitt eget liv, fjärran från allt som den berörde. Vårt liv. Vår jord. Vår plats.

I min barndom levde jag i ett annat land, långt söderut vid det stora havet. Det var ett traditionellt samhälle. Analfabetismen var hög, de enkla arbetena många. Jordbruk, fiske, hantverk. Landet var stängt för omvärlden, det vill säga, gränserna stod inte öppna, vare sig för inresa eller utresa. Landets styre bestod av vad omvärlden kallade diktatur. Ett styre som kommit till för att förhindra revolution, ty man ville bevara sin tro, sitt kulturella ursprung, önskade inte internationalism, abstraktion och utopisk ideologi. Landet stannade på ett sätt upp, i skydd om sig självt, förblev sig likt i decennier efter decennier. De som fortsatt önskade en revolution, unga, arga, förblindade av teoretiska skrifter från Marx, Lenin och Trotskij, som fortsatt önskade riva ned det samhälle som de flesta såg som sitt, fiskaren i sin båt, jordbrukaren på sin åker, hamnade i fängelse. Kanske var de några hundra, kanske fick de sitta inne några år, men var det så underligt, när man ville slå sönder den gemenskap som var så mångas verklighet?

Vad är politik? Politik är att vilja, sade vår mördade statsminister. Vilja vad? Viljan till makt, skriver Nietzsche, i ett försök att beskriva det moderna och dess mer destruktiva sida. Heidegger läste orden som att betyda ”viljan till viljan”. Nihilismen, där ingenting har något värde, annat än just genom viljan. Det är en träffande beskrivning av till exempel nazismen. Hitler och hans världssyn stannade vid makten, vid viljan till makt. Kultur, folk, land, allt var underställt denna vilja. Allt var medel för det egna ändamålet. I bunkern, när riket angrips från alla håll och imploderar, konstaterar denne ledare att tyskarna inte var värda att överleva. De levde inte upp till hans vilja och vision. De kunde lika gärna dö. Den tyska kulturen var inte mer värd, och gick upp i lågor. Idén om att Hitler och hans nazism överhuvudtaget var nationalistisk är befängd. Ingenting betydde något, allt var ett medel för den egna viljan.

Vad är politik för något?

Varje gemenskap är absolut. Den må vara tidsbunden, då allt är förgängligt. Men medan den finns, är den sin egen verklighet. Den är som varje värld sig själv närmast, och bär upp sig själv. Kanske kan det liknas vid språket som sådant, och framförallt modersmålet. Så länge en människa bär det inom sig, lever det. Och så länge modersmålet finns hos den som talar det, finns den människan. Finns den värld som språket härbärgerar. Vad försöker jag här säga? Att somliga ting inte går att dividera om. Att somligt inte går att förhandla om. Tron att allt handlar om intressen, om individuella preferenser, om behov, om idéer, allt det som skapar konflikt och relativisering, är en tro som missar det gemensamma. Som är blind för villkoren för sitt eget seende. Det är som med svensken av idag. Hon är som vore hon obekväm i själva varat. Min barndoms självklara, öppna, i sig själva och i sin tillvaro grundade människa, ställdes mot den ängslan, den rastlöshet, vantrivsel och förgrämdhet som jag mötte då jag återvände till Sverige i tonåren. Någonting stod inte rätt till häromkring mer.

Från den enorma skolan i tegelsten, liknande ett gigantiskt krematorium, till mataffärens kliniska köttdisk, med sina inplastade kotletter, utan dofter och liv, frukter och grönsaker som smakade ingenting, från kaoset i klassrummen till de obekväma tystnaderna på postkontoret, på bussen eller pendeltåget – jag förstod att jag kommit någonstans där någonting avgörande gått förlorat. Vad? Hur?

I Nazityskland politiserades allting. Allt hamnade under en ideologisk blick. Det rörde sig om en form av självmedvetenhet. En stegrad självuppfattning, där allt blir sekundärt i förhållande till de egna anspråken. Detta vill jag påstå är det politiska som sådant. En speciell form av medvetenhet som förutsätter dels att man är frikopplad – distanserad – från det man riktar sig emot, och dels tar sig an detsamma utan att bry sig om att respektera dess egna gränser, dess egenvärden, ja annat än för att förbruka dem, utnyttja, exploatera dem. Det säger sig självt att detta endast låter sig göras så länge tingen inte gör tillräckligt stort motstånd. Att göra politik av något förutsätter att detta något ger efter för att definieras om utifrån politikens blick och intressen. Gör det motstånd – tingen själva, det verkliga, det som inte låter sig göras till medel annat än genom våld – ser det politiska per automatik till att negera eller på annat sätt tillintetgöra motståndet. Och så fort man lyckats politisera det gemensamma väntar upplösning; ingen kultur överlever det politiska.

Kulturen är i själva verket motsatsen till det politiska. Liksom vänskap är annat än slaveri. Eller samarbete är annat än konkurrens. Ett nyckelbegrepp för att förstå det politiska är lojalitet. Det politiska saknar lojaliteter annat än till sig självt. Därav det fanatiska, för att inte säga sektliknande, i alla politiska verksamheter, organisationer, stater, eller överstatligheter. Man har inga lojaliteter gentemot det verkliga som sådant vilket ger det politiska sin pregnanta endimensionalitet. Förkärleken för symboler, för hanterliga klichéer, för fraser och retorik, är mer än tekniska propagandamedel, de är det sanna uttrycket för politikens egen förvanskade och förvanskande vara. En totalitarism som införlivar allt genom att göra det till ett medel för sin agenda.

Denna tragedi är tyvärr fullbordad i vårt samtida Sverige.

Einar Askestad är skönlitterär författare, född 1964 i Kalix av österrikisk mor och norsk far, uppvuxen i Portugal, Spanien, Österrike och Sverige. Han debuterade 1997 med novellsamlingen ”Det liknar ingenting” och har senast publicerat ”Ting” (2020), som är hans tolfte bok. Han inledde sin skrivarbana i början av 90-talet som litteraturkritiker på BLM och har genom åren publicerat texter i allehanda tidskrifter, såsom Axess, Ord och Bild, Artes, Vinduet, Samtiden och Nya Tider. Han är tre gånger belönad av Svenska Akademien.