Detta är det tjugofemte och sista avsnittet av Anders Leions självbiografi, som omfattar de första 24 levnadsåren, från 1939 till 1963.

Det blev nästan samma väder. Det regnade visserligen inte men det var lika kallt och det blåste mer. Den lilla fina inhägnade gården skulle vi inte ha så stor glädje av.

Sune ringer till mig på jobbet. Vi kommer överens om att träffas vid en av livsmedelsaffärerna vid Slussen. Vi orkar inte planera. Det får bli lite spontaninköp i affären.

Redan på håll syns det att Sune är på glatt humör. Han svänger mer än vanligt med kroppen när han kommer gående över Slussplan. Inne i butiken, där vi skall skaffa liter basförnödenheter till festen märks hans uppsluppenhet ännu mer. Han ser tydligen fram emot festen. Vad jag vet brukar han inte vara särskilt intresserad av festande. Han är hårt inriktad på att studera effektivt och snabbt. Betygen sprutar också om honom som snön kring en plogbil.

Men ambitionerna har han tydligen skjutit åt sidan, för tillfället åtminstone.

Hans flamsande och min nervositet inför festen gör inköpen tämligen spontanistiska. Vi köper i alla fall lite av de sega, gummiaktiga bröd som i Sverige går under falsk flagg. De kallas för baguetter. Vi köper också ost, läsk och godis. Vi förser oss också med tallrikar, glas och bestick av plast.

Vin och sprit har vi köpt tidigare. Vi litar dessutom till att gästerna i egenintresse har försett sig själva med åtminstone dryck.

Inne på gården och i huset på Fjällgatan har vi inte så mycket att göra. Vi ställer fram glas och det vi köpt. Vi öppnar en flaska Vino Tinto. Det smakar i alla fall bättre än det billiga vin jag brukade dricka i Frankrike. Det måste jag dricka mycket kallt för att stå ut med smaken.

Jag skyndar mig att dricka upp ett välfyllt glas. Det börjar kännas lite bättre.

Så hör vi gnissel från porten mot gatan och vi går ut. Varken jag eller Sune känner igen den klunga som glatt hejande kommer in på gården. Det är tydligen för oss okända clartéister. Vi försöker visa oss välkomnande och visar in dem till det lilla huset största rum. Snart svärmar de omkring överallt. De breder ut sig i köket och ordnar med den rikliga skaffning de haft med sig.

Det står omedelbart klart att vi inte kommer att ha någon möjlighet att styra festandet. Det styr sig självt. Vi hade väl inte heller föreställt oss att vi skulle kunna styra något, men vi blir ändå liter skärrade.

Festen fortsätter på samma sätt. De flesta som kommer känner vi inte. Folk från studentklubben kommer, och ett par från gänget på Handelshögskolan kommer. Men också tillsammans är de i tydlig minoritet.

Bo H. märker tydligen att jag är lite stressad och kommer för att lugna mig. ”Pojkarna och fickorna är lite livliga, men det är ingen fara. Jag är ju här om det behövs”, säger han. Jag undrar om hans jovialitet har någon gräns. Han verkar trivas med stojet.

Så ser jag Rita på gården. Många har trots det kyliga vädret tagit sig ut på gården. Hon står i en klunga, bredvid sin pojkvän. Jag har ingen aning om hur jag skall kunna närma mig henne. Jag hoppas att hon skall se mig, och komma fram till mig. Det blir allt rörigare på gården. Hon försvinner ur synhåll.

Jag ser Anders och Bibi komma in på gården. De ser sig förvånade, nästan förskräckta omkring. Jag försöker ta mig fram till dem men misslyckas. Sune kommer fram och påpekar att alla glas är borta. ”Plastglasen också?” ”Ja, alltihop.” Jag suckar: ”Ställ fram kaffe- och tekoppar då”. När jag sedan ser mig om är Anders och Bibi försvunna. Snart ser jag dem igen. De är på väg ut ur porten mot gatan. De vinkar till mig. De tyckte väl det var för rörigt och bråkigt, antar jag.

Det tycker jag också. Gården och huset har blivit en stor virvel av prat, skrik, skratt och rörelse. Mitt i står jag, osynlig och orörlig. Yr av vinet och tumultet, utan möjlighet att få fäste i rörelserna.

Jag går ut på Fjällgatan. Där är det tyst, tomt och lugnt. Jag går över det lilla torget fram till balustraden. Nedanför mig är Stadsgårdskajen med Tullhuset och längre bort Slussen och Gamla Stan. Vattnet är svart och upprört av vinden.

Jag står stilla i kylan och blåsten, som om jag väntade på något. Det kommer inget. Jag kliver upp på balustraden och vinglar några ögonblick innan jag hoppar tillbaks, ned på torget. Föll gjorde jag inte.

Jag går in på gården igen, till de andra. Havet därinne stormar fortfarande. Det tar nog lång tid innan det stillas. Jag märker inte, eller bryr mig inte om att det blir färre och färre kvar, inte förrän jag finner att jag är alldeles ensam. Också Sune har försvunnit.

Jag går in. Det är mycket rörigt. Det kunde ändå vara värre. Jag går in på den lilla toaletten, tar med mig rakhyveln och går och sätter mig på sängen i sovrummet. Jag lossar bladet från hyveln, tar det i höger hand och skär rätt över vänster handled. Jag sitter och ser på blodet som droppar fram. Jag slocknar.

Jag vaknar av att någon knackar på ytterdörren. Jag går dit, öppnar och får syn på Sune. ”Va fan har du ställt till med”, säger eller väser han. ”Ge hit”, han drar till sig min vänsterarm. ”Du skulle inte skurit rätt över, mer längs med – om du ville lyckas”, försöker han skämta.

Han plåstrar om mig. Jag frågar var han har varit under natten. ”Vet inte. Vet bara att det var förbannat kallt”.

Vi försöker röja upp i röran, men orkar inte. ”Vi åker hem till morsan”, föreslår Sune. Det gör vi.

Hon öppnar det lilla radhusets dörr för oss. ”Jag håller på i köket. Följ med”, säger hon och torkar av händerna på förklät. Men hon står kvar, ser allvarligt på oss, hindrar oss att stiga in. ”Kennedy har skjutits”, säger hon så, vänder sig om och vi följer efter henne. ”Det var som fan” säger Sune långsamt, med långt mellanrum mellan orden. Jag säger inget.

Det är mycket varmt och luktar sött i köket. ”Sätt er! Jag skall göra choklad åt er. Bullarna är snart klara”, säger hon och fortsätter att stöka. Hennes rörelser är lugna och stadiga. De passar till hennes lite runda och tunga kropp. Hon utstrålar lugn vänlighet, också nu.

Vi sitter vid det lilla köksbordet, tysta. Sune säger inget och inget tänker jag. Så ger hon oss varsin kopp med varm choklad och ställer fram ett fat med bullar.

Jag tar en bit av en bulle och dricker en klunk choklad. Det är gott.