BITTE ASSARMO: Woke-generationen behöver inte varningstexter – den behöver historieutbildning

Jag funderar ofta på det där med varningstexter på gamla filmer och serier. Ni vet, såna där hemska och otrevliga serier som Blackadder och Pang i bygget, där det förekommer vass och för den unga woke-generationen uppenbarligen obegriplig satir, eller filmer som Lady och Lufsen där en italiensk restaurangägare har italiensk brytning. Eller för den delen den gamla kortfilmen där Kalle Anka har picknick på stranden och lockar till sig en hel drös myror med sin maffiga utflyktskorg.

Jodå, den har varningstext den också. Myrorna har nämligen spejare som bär den sortens fjädrar som brukar förknippas med indi… förlåt, ursprungsamerikaner. Varna, varna, varna!

Mupparna har för övrigt också belagts med varningar, en hel drös dessutom. Jag har aldrig gillat mupparna, inte ens när det begav sig och halva Sverige satt som klistrat framför eländet. Det har dock aldrig slagit mig att det är ett rasistiskt program, förutom möjligen när det gäller de svenska kockarna förstås. Men jag gissar att varningstexterna inte gäller just den delen av innehållet.

Det mest absurda i allt det här är att det överhuvudtaget antas finnas ett behov av dessa varningstexter. Jag menar, det är klart att det finns en väldig massa stereotyper som känns förlegade – det tror jag de flesta är eniga om. Men finns det då ingen kunskap om hur tiderna sett ut och hur de förändrats? Är dagens woke-generation så erbarmligt obildad att den blir kollektivt knäckt av att se filmer och TV-serier gjorda i en tid präglad av ett annat språkbruk, en annan kultur, en annan syn på omvärlden?

Det verkar inte bättre. Och någonstans är det ju vuxenvärlden som har brustit. När vuxna abdikerar och intar ett slags fjortisroll i alla möjliga och omöjliga sammanhang, och ser upp till barn och ungdomar som vore de profeter, är det klart att det blir konsekvenser.

När jag som tonåring läste Borta med vinden slogs jag, genom hela läsningen, av det fruktansvärt nedlåtande sätt på vilket de svarta beskrevs. Hela romanen genomströmmas av rasism, och det finns ingen anledning att neka till det. Att Scarlett O’Hara i sin oändliga vishet beklagar att de eländiga nordstatarna inte förstår att de svarta minsann är som barn och behöver en fast hand . Bisarrt, för att uttrycka det milt. Men är det något att bli så upprörd över, när det gäller en roman som skildrar tiden strax före, under och efter det amerikanska inbördeskriget ur sydstatsperspektiv?

Jag tyckte inte det. Jag kände ju till slaveriet, inbördeskriget, medborgarrättsrörelsen och så vidare, så jag hade inga problem med att förstå att det fanns slavägare som resonerade precis som bokens hjältinna. Jag blev alltså vare sig chockad eller kränkt, utan skakade bara lite överseende på huvudet och tänkte att det är väl en jäkla tur att saker och ting har förändrats.

Idag kräver istället den yngre generationen att historien skrivs om, så att den passar dem bättre. De kan bli kränkta av allt, precis allt, och vuxenvärlden lyder deras minsta vink – istället för att förklara, berätta och informera. ”Okej, så du blir kränkt av att kvinnorna i filmer från 50-talet är hemmafruar? Trist för dig, men det var väldigt vanligt på den tiden, och ingenting vi tänker be om ursäkt för så här sex decennier senare. Det är bara att gilla läget.”

Mitt i allt det här blir jag också förundrad över att woke-generationen alls kallas för ”woke”. De är ju inte det minsta upplysta och medvetna utan tvärtom totalt historielösa. Vad de behöver är inte varningstexter utan historieutbildning så att de kan lära sig sätta in saker och ting i sitt sammanhang istället för att gnälla.

Bitte Assarmo