ANDERS LEION: Tjugoandra avsnittet av självbiografin – ”Det är sen eftermiddag en tidig höstdag”

Detta är avsnitt tjugotvå av Anders Leions självbiografi, som omfattar de första 24 levnadsåren, från 1939 till 1963. Berättelsen fördelas över 20–30 avsnitt.

Den här tiden var ett slags tid hängande mellan studierna och arbetet. Jag valde att studera snabbt och börja arbeta heltid. Andra drog på det, började arbeta med en del kurser oavslutade och tentor att göra.

Anders F. hade nog kommit längst. Han arbetade i Kommunikationsdepartementet när han blev uppmärksammad och togs till statsrådsberedningen och började arbeta för Olof P.

Jag hade visserligen börjat arbeta heltid, men höll också på mycket med olika uppgifter för socialdemokratiska studentklubben och förbundet. Det här var tiden när striden stod hård mellan en vänster- och en högerfalang i klubben. Utlösande var att ett gäng SSU-are, med Sture E., Rolf L. och Ingemar E. i spetsen, försökte ta över klubben. Jag tyckte de hade en konspiratorisk världsbild. De såg kommunister i varje hörn, där det i själva verket stod lite romantiska och världsfrånvända ungdomar.

(Senare har jag insett att SSU-arna hade mer rätt än vi. Även om människor med allmänna, men lite uttalade vänsteråsikter, inte blir några spioner låter de sig gärna utnyttjas. De blir ofta nyttiga idioter. Och de tror att de kan behärska världen med sin politik. Numera finns de främst i Mp, förutom i sitt gamla tillhåll).

Utifrån denna syn på världen uppfattade de den socialdemokratiska studentklubben som färdig att tas över av kommunisterna. Medlemmar i Clarté fick ju vara med i klubben! Vid möte efter möte ältades denna fråga. Till slut, vid ett årsmöte, kom det till en avgörande strid. I diskussionen anfördes argumentet om den kommunistiska älskarinnan . Jag skulle vara opålitlig därför att jag var tillsammans med Rita. Då var det redan slut, men jag svarade inte på deras påstående. Det var löjligt. Kuppen misslyckades. Den gamla styrelsen satt kvar.

Anders F. var på något av alla dessa möten, men höll sig sedan för god att gå dit. Han tyckte vi var löjliga, och barnsliga. ”Världen avgörs inte vid era möten”, sa han.

(Det hade han ju rätt i. Men sedan ägnade han sin politiska gärning åt ett grandiost, romantiskt projekt, som i sin inledning visserligen kunde verka lovande, därför att det var oprövat, men sedan blev alltmer misslyckat och löjligt, skrattretande. Skillnaden mellan dessa grandiosa anspråk och den trista verkligheten har väsentligt bidragit till socialdemokratins nedgång. Istället för att ägna sig åt vardagliga, gråa men för allmänheten väsentliga frågor, har partiet blivit en fabrik för framställning av luftslott. Ointresset för vardagens verklighet har gjort det lätt för mer eller mindre extremistiska uppfattningar – om kön, om ras och om Sveriges koloniala förflutna, som man påstår finns, att breda ut sig).

Förutom Sixten blev de andra i gänget inte särskilt politiskt engagerade. Åsikter hade de förstås, och diskussionerna kunde bli långa, men det var mest ett tidsfördriv.

Det var en varm sommar. Jag satt på kvällarna i Sista Styverns trappa och lyssnade på Evert Taubes röst. Den hörde alldeles tydligt från Gröna Lund där han sjöng och berättade, någon av de allra sista gånger han kunde uppträda där. Rösten bars fram, alldeles tydlig, över vattnet.

Jag satt och försökte orientera mig i tillvaron. Rita hade gjort slut. Hennes ordinarie pojkvän hade återvänt till henne. Hon kom hem till mig en kväll för att berätta det. Då bodde jag fortfarande i rivningshuset på Drottninggatan. Medan hon berättade kände jag hur en visserligen osynlig, men alldeles påtaglig bur sänkte sig ned och omslöt mig. Tala kunde jag i alla fall. Kan vi inte ligga med varandra, en sista gång? frågade jag, utan att ens skämmas, någon stolthet fanns det inte plats för. Det ville hon inte.

Nu hade jag inte så mycket att göra på kvällarna. Det blev lättare att sköta arbetet och samtidigt sköta åliggandena i den socialdemokratiska studentklubbens styrelse, där jag nu var kassör. Jag hade redan som suppleant valts in till styrelsen sedan jag kommit hem från Berlin. Det första mötet hölls då hemma hos paret Erlander, därför att deras yngste son Bo också satt i styrelsen. Tage E. syntes inte till. När mötet skulle till att sluta öppnades dörren till ett angränsande rum och han kom ut, klädd i morgonrock och med en reseradio i ena handen. ”God dag på er”, hälsade han lite förstrött, för att genast kommentera läget i det norska riksdagsvalet som höll på att räknas samman och som han följt i radion. Han var mycket bekymrad över att arbeiderpartiet gick bakåt, och funderade över vad det skulle betyda för Norge och vilka återverkningar det skulle kunna få för den svenska politiken. (Det visade sig att partiet fick nästan 47 procent efter att ha minskat med en och en halv procent. Det var tider det).

Studentförbundets styrelse låg i Uppsala, antagligen därför att Laboremus var den dominerande föreningen. Jag åkte ofta fram och tillbaks dit, för att vara med på förbundets styrelsemöten, men också i andra ärenden för att sköta sådant som ålåg mig. Jag hade valts till kassör.

Vid ett tillfälle tänkte jag bara stanna ett par timmar i staden, för att sedan fortsätta mot Västerås. Jag hade med mig tvätt som mamma lovat ta hand om.

Det är sen eftermiddag en tidig höstdag. Vid Märsta har riksettan en lång raksträcka. Jag bestämmer mig att använda den för att köra om den långtradare som en stund spärrat vägen för mig. Det är fortfarande vänstertrafik. Jag svänger ut till höger om honom och börjar accelerera. Först då ser jag, genom motljuset, att jag har en mötande bil alldeles för nära. Jag bromsar, rycker i ratten för en tvär sväng i mot vägkanten. Jag får sladd. Bilen far ut över den höga vägkanten och börjar volta ut över fältet. Rutorna slås ut och tvätten sprids i högar. Jag har haft säkerhetsbältet på och blir bara omtumlad.

Jag springer omkring och samlar ihop tvätten. Längs med vägkanten står en rad bilar parkerade och följer med intresse mina bemödanden. Lastbilen jag försökt köra om står där också. Föraren har stannat och sitter med öppen dörr. Han måste ha följt förloppet i sina backspeglar. Han ser på mig, med en något lite road min, och säger lugnt: ”Du voltade sju gånger. Vill du följa med? Du ska väl till Uppsala?” ”Ja, det vill jag. Hyggligt”.

Jag går runt bilen, kliver upp och sätter mig bredvid honom. Först då känner jag hur skakig jag är. I Uppsala går jag med mina knyten med hopsamlade kläder till Willy B., som bor i studentstaden. Jag frågar om jag får låna hans Bubbla, den lilla Volkswagen, en dag. Det får jag, men: ”Du måste sova ut en natt först, du är för skärrad nu”.

Jag tar mig till Folkets Hus och övernattar i studentförbundets rum. Där är det, ovanligt nog, tomt. Jag behöver alltså inte förklara någonting. På morgonen är jag glad över att Willy fått mig att vila. Det känns bättre nu. Det som hänt har nu blivit mest en förtretlighet, som ställer till besvär.

Jag tar mig tillbaka till studentstaden och Willy och får bilnycklarna. Jag går ned till bilen, slänger in tvättknytena i baksätet, sätter nyckeln i tändlåset och vrider om.

Då ser jag en Volvo 144 komma backande mot mig. Föraren verkar inte titta i backspeglarna. Jag signalerar, han reagerar inte. Bilen kommer närmare. Jag försöker få i backen. Det lyckas inte. Jag har aldrig suttit i en Bubbla förr. Det smäller.

Jag måste upp till Willy igen och rapportera om plåtskadan. Jag får fortfarande låna bilen och ger mig äntligen av mot Västerås.

Anders Leion