PATRIK ENGELLAU: Om virus dödlighet

Häromdagen talade jag med en läkarkompis om huruvida coronat är dödligare än föregångare som Asiaten år 1957 och Hong Kong-influensan år 1968 som inte föranledde så mycket väsen vad vi kunde minnas. Frågan var helt enkelt om ståhejet kring vår tids pandemi kan förklaras av att covid-19 faktiskt är så mycket farligare än tidigare virusattacker eller om samtidens oro beror på mentalitetsförändringar däri inbegripet en möjlig tilltagande maktlystnad eller beskyddarinstinkt från politikernas och myndigheternas sida.

Det var svårt att få något tydligt svar från herr Google. Han överlämnade undersökning på undersökning som en nästan servilt hjälpsam bibliotekarie men det hjälpte inte ty undersökningarna redovisade mycket olikartade siffror. Tyvärr är det nog inte Googles fel eftersom vi står inför en genuint svåranalyserad materia. Det är ingen tillfällighet att olika medicinska experter har olika uppfattningar (och ofta hamnar i luven på varandra) trots att alla baserar sig på vetenskapliga undersökningar.

De siffror som anges i det följande avser alla antal döda i relation till antalet smittade – ett nog så komplicerat begrepp – inte döda i förhållande till folkmängd.

Worldometers redovisar en studie som verkar seriös baserad på förhållanden i New York. 14 promille av de smittade dör.

Dagsaktuella men kanske underskattade siffror från WHO anger 22 promille (underskattade eftersom de sätter döda per idag i relation till alla hittills smittade per idag i stället för döda idag i relation till när de smittades; det där är en stor komplikation som kan studeras i ett diagram med ett antal kurvor i nästa länk).

Ourworldindata ger ett svar i samma härad, nämligen att ungefär 20 promille av de smittade dör med en hel del variation mellan länderna.

Sedan visar herr Google ett antal undersökningar som visade betydligt lägre dödlighet. Den kände forskaren John Ioannidis kommer fram till två promille.

Den svenske läkaren Sebastian Rushworth anger på sin blogg att han baserat på uppgifter från WHO kommit fram till en dödlighet närmare en och en halv promille.

Det är ganska stor skillnad på två och 20 promille.

1900-talet hade tre stora epidemier: Spanska sjukan, Asiaten och Hong Kong-influensan. Spanska sjukan ska ha haft en dödlighet på 20 till 30 promille.

Asiaten och Hong Kong-influensan uppges av WHO ha haft två promilles dödlighet eller lägre, således betydligt mindre än Spanska sjukan och – troligen – än covid-19.

Den så kallade ”vanliga säsongsinfluensan” påstås av flera källor ha en dödlighet kring en promille. Ett intressant faktum som jag tidigare inte begripit – om vi antar att jag gör det nu – är att säsongsinfluensan tycks bestå av svansar av epidemier som lever kvar och återkommer säsongsvis tills de blir utslagna av mer livskraftiga svansar av nya epidemier. Det är den förklaring Folkhälsomyndigheten presenterar (bilden som kommer från WHO illustrerar tankegången):

Ett nytt pandemiskt virus konkurrerar ofta ut tidigare säsongsinfluensavirus och etablerar sig efter några år som en variant av säsongsinfluensa.År 1957 kom Asiaten orsakad av influensa A(H2N2). Den trängde bort den gamla varianten av influensa A(H1N1)… Influensa A(H2N2) försvann då influensa A(H3N2) skapade Hong Kong-pandemin 1968… Influensa A(H3N2) sprids fortfarande som säsongsinfluensa och orsakar en överdödlighet på i medeltal cirka 1000 äldre personer i Sverige varje år.

Detta ger ett något lugnande perspektiv på skrämmande uttalanden från myndigheten och andra på temat att vi aldrig, eller i varje fall på många år, kommer att bli av med covid-19 utan måste leva med den och kanske fortsätta att vaccineras mot sjukdomen. Men om detta är virusens normala ordning – att de slår till hårt under en viss period och sedan återkommer i försvagat skick som vanlig säsongsinfluensa – så låter det mindre oroväckande. Kanske kommer covid-19 att slå ut resterna av den tydligen fortfarande härjande Hong Kong-pandemin.

Det som möjligen är oroväckande är att myndigheterna nu när de talar så ödesmättat om att viruset kommer att finnas kvar under flera år – utan att nämna att detta tydligen är rutin för epidemier – verkar sugnare än i samband med Asiaten och Hong Kong-influensan att utnyttja situationen för att – möjligen av omtanke om den smitträdda befolkningen – skaffa sig maktmedel, drakoniska lagar och rätt att styra med dekret.

Patrik Engellau