Detta är avsnitt sju av Anders Leions självbiografi, som omfattar de första 24 levnadsåren, från 1939 till 1963. Berättelsen kommer att fördelas över 20–30 avsnitt.

Kanske var jag så trög, hade så långt till att slåss, därför att nästan inget våld förekom hemma. Pappa var långa tider hemifrån, men också när han var hemma var våldet frånvarande, med något enstaka undantag. Han var ofta gladlynt, visslade och sjöng. En gång, när han hade ett jobb i staden, fick jag ändå stryk.

Han arbetade i närheten av hemmet och cyklade hem för att äta lunch. En dag kom han farande på cykeln, ställde den i stället och ropade på mig att följa med upp. Jag var upptagen av något och låtsades inte höra.

Plötsligt ser jag hur han kommer springande emot mig. Jag uppfattar det som ett slags inbjudan till lek och börjar själv springa, ifrån honom. Han hinner i fatt mig, tar mig i en arm och i kragen och släpar mig hemåt så, med mitt huvud böjt nedåt. Han behåller greppet uppför de tre trapporna. Jag har gott om tid att studera ortoceratiterna i trappstegen av grön marmor. Inne i lägenheten böjer han ner mig över en stol och bankar mig på ändan. När han slutat ställer jag mig upp: ”Du är inte klok”, säger jag, och går ifrån honom.

Det gjorde mig inte så mycket. Jag var mest förvånad. Det kom så oväntat. Det var enda gången jag fått stryk av honom.

Också mamma slog mig en gång. Jag minns inte varför och jag minns inte någon smärta eller vilken kroppsdel som var utsatt. Men jag minns att jag blev ledsen, inte över att jag fick stryk utan därför att hon ville ge mig stryk. Ännu idag kan jag uppleva känslan av ensamhet och min fråga i ensamheten: varför? Det är fortfarande helt levande. Jag visste inte hur jag skulle kunna befria mig från denna nedstämdhet. Jag gick ut på fälten utanför staden, mot en liten bäck där jag brukade leka. Något år tidigare hade jag byggt ett vattenhjul med skovlar gjorda av en kaffeburks tunna metall. Vattenhjulet utförde inget arbete. Det snurrade och blänkte bara när vattnet fick det att snurra. Det såg ut som om hjulet grävde upp och kastade undan vattnet.

Hjulet gjorde ingen nytta. Det bara fanns. Men det gjorde mig lycklig. Då var jag bara lycklig, nu undrar jag varför. Ett enkelt mikroskop som jag fick ungefär samtidigt förklarar kanske. Det var enkelt och förstorade inte mycket. Ändå kunde jag komma tillräckligt längt under tingens yta fört att bli fascinerad – och lite förskräckt. Det fick mig också att förstå, eller i alla fall få en blink av mig själv, och mitt utanförskap. Hemma hos en kamrat var vi en 5–6 från klassen. Jag tyckte det var tråkigt och ville hem. ”Jag skall hem och titta på ett flughjärta”, sa jag.

Det väckte munterhet och löje. ”Du kan väl hälsa och ta en titt för oss också. Kanske ser du något kul som du kan berätta sen?”

Nu var hjulet borta. Så roligt hade det inte heller varit, efter den ilning av lycka som följde på konstaterandet att det funkade.

Jag satte mig ner på samma plats och stirrade ned i vattnet som om hjulet funnes kvar. Varför? Kanske därför att platsen med hjulet som ändå hade fungerat gav mig någon slags tröst? Där satt jag länge. Till slut bestämde jag mig för att gå hem. Jag visste inte riktigt hur jag skulle bete mig, om jag skulle vara sur och hålla mig undan, låtsas som ingenting eller välja någon annan utväg.

Jag plockade en bukett vilda blommor, gick hem, ringde på dörren och räckte fram buketten när mamma öppnade. Hon log och såg glad ut. Jag var inte glad. Jag tyckte det var hon som gjort fel, men jag orkade inte hålla på min rätt – eller rätt, det finns väl ingen rätt i en familj, men jag föll undan.

Hon omfamnade mig en gång och gav mig stryk en gång.

Mamma kunde vara glad, och då syntes hennes glädje i hennes sätt att gå och röra sig, i den lätthet som följde henne och fyllde rummen. Ofta var hon ändå inte så glad, plågad av att uppfylla något slags tvång som styrde henne. Jag förstår fortfarande inte riktigt innebörden i detta tvång, men det hade mycket att göra med den bild som hon tyckte att hon själv och familjen skulle visa. Hon ville att vi skulle vara, om inte framgångsrika, åtminstone gillade av omvärlden.

Hon var mycket upptagen av att försök maka sig tillrätta så att vi och hon skulle duga. När hon inte såg någon lösning, när hon inte visste hur hon skulle bete sig blev hon förlamad.

En höst, på hemväg från torpet utanför Skellefteå skulle vi passera Övik och besöka svärföräldrarnas fritidsställe, där min fru och våra gemensamma barn befann sig. Vi hade fått inbjudan flera dagar tidigare. Mamma hade inte kommenterat den. I bilen blev hon allt tystare och allt mer bortvänd från mig och pappa. Fortfarande sa hon inget.

När vi kom fram till torpet, stannat bilen och fått den omringad av svärföräldrar, min fru och våra barn vägrade hon att stiga ur bilen. Min fru stod utanför bilen och grät. Mamma sa fortfarande ingenting. Satt rätt upp och ner och teg.

Det var bara att fortsätta. Hon sade aldrig något om händelsen.

Mamma var besvärlig, hon hade önskningar eller krav svåra att uppfylla, om inte annat därför att hon inte uttalade dem. Man skulle förstå dem ändå.

Men varje gång jag kommer att tänka på henne känner jag en lite sorgsen ömhet för henne. Jag tänker på henne när hon pulsade hemåt genom snön från den skola hon tyckte så mycket om. Hemma väntade hushållsarbete och hon fick passa upp på fadern och bröderna. Drömmen att få studera vidare försvann.

Ensam, sedan pappa dött, gick hon på promenad stödd på rullatorn. På väg till och från jobbet kunde jag se henne sträva på i backarna ned till Mälaren och tillbaka genom centrum i Kallhäll. Svartklädd i barett och kappa såg hon ut som en tidlös varelse, långt bortifrån. Det var hon också. Hon skulle ända ha kunnat få ett så mycket roligare liv.