ANDERS LEION: Tredje delen av självbiografin – ”De är nu alla döda”

Detta är avsnitt tre av Anders Leions självbiografi, som omfattar de första 24 levnadsåren, från 1939 till 1963. Berättelsen kommer att fördelas över 20–30 avsnitt.

Av de fyra bröderna blev den äldste omtyckt journalist och kolumnist i ortstidningen, näste ombudsman för åkeriarbetsgivarna och den yngste ombudsman för rörmokarna i Byggnadsarbetarförbundet. Bara min far, den näst yngste, förblev arbetare.

I slutet på 20-talet började min far arbeta som rörmokare i Västerbotten. Han beskrev kundernas reaktion när han och hans yrkesbröder installerat centralvärme i något gammalt timmerhus på landsbygden. Husfolket uttryckte häpnad, förundran och lättnad. Slut på det mesta av det gamla slitet med ved och eldning – som ändå aldrig kunde hålla stugan riktigt varm. Naturligtvis kände han själv tillfredställelse över att hans arbete uppskattades, och han var mycket stolt över sitt yrkeskunnande.

Men han svartlistades – fick inte jobb i hemstaden – sedan han försökt starta ett lokalt fack. Han flyttade söderut och fick arbete hos en religiös företagare som inte brydde sig om svartlistningen.

Under de fyra somrar jag var hjälpare åt honom arbetade vi tillsammans fyra, fem veckor av mitt lov. Han verkade alltid tillfreds med arbetet, trygg i sina yrkeskunskaper. Bara en gång såg jag honom mycket trött. När vi var färdiga på kvällen och skulle hemåt lutade han sig mot en vägg och spydde. Men dagen därpå var han pigg som vanligt.

Vi arbetade då på Fil-Öbergs i Eskilstuna. Jag var bara där ett par veckor, och, faktiskt, därför att det var brist på folk, inte främst därför att jag behövde pengarna. Under de veckorna fyllde pappa 50 år. Det var alltså 1955. Min syster Birgitta och mamma kom upp till oss så att pappa, mycket modest, kunde firas genom ett restaurangbesök. Det kommer jag inte ihåg mycket av. Annat från den kvällen minns jag.

På hemväg, det var en mörk kväll, gick vi på en bro över ån och jag fick se min första döda människa. Stående på bron fick vi se en människofigur sakta föras framåt av strömmen. Mycket syntes inte över ytan. Det som syntes var grönaktigt. I tidningen stod det att det var en ung motorcyklist som åkt fast för rattfylla och i skam över detta gått och dränkt sig.

Pappa arbetade till långt efter de sjuttio. Slutet blev inte det han skulle önska. Han fick en hjärtattack i bilen på väg hem från arbetet. Han stannade ett slag vid vägkanten, men startade bilen igen och körde hem, gick de tre trapporna upp till lägenheten och ringde därefter till sjukvårdsupplysningen som sände en ambulans. Han talade med värme om sjukvården och kamraterna på avdelningen. ”Det var länge sedan jag haft så roligt”, sade han.

Men medan han låg sjuk blev han avskedad. Han blev mycket upprörd och skrev ett brev till – det kommunala – bostadsbolag där han var anställd som reparatör. Jag hjälpte honom med brevet. Han fick förstås inget svar, men när de efter en tid fick ont om personal och ville att han skulle göra ett inhopp, vägrade han.

Han kom att ligga på sjukhus en gång till innan han, oväntat, somnade in på äldreboendet. Den gången blev han förvirrad. När jag besökte honom var han orolig. Han ville upp och iväg för att sätta upp valaffischer – för högern. Uppgiften hade han fått en gång när han var springschas.

Jag besökte farmor ett par gånger. Hon hade, sedan hon blivit pensionär, skaffat sig lite extra pengar genom att bära ut Folkbladet, den socialdemokratiska tidning som hennes äldste son arbetade för. Nu var hon så gammal att hon inte längre skötte den sysslan, men när jag skulle åka från Umeå till Skellefteå var det självklart att jag skulle åka med tidningsbilen. Jag hade varit några dagar hos henne och skulle nu till hennes äldste son, min farbror Olle. Tidigt på morgonen körde bilen en del av upplagan från Umeå till Skellefteå. Det var tät dimma. Vi körde som i en tunnel på en i övrigt alldeles tom väg, avskurna från resten av världen, tills plötsligt en annan bil dök fram ur dimman. Den förde Västerbottenskuriren åt motsatt håll. Förarna stannade och bytte ett par tidningar. Sedan var vi ensamma igen. Jag fick sitta tyst under den mer än timslånga färden. Föraren hade inget att säga mig.

Jag hade bott ett par nätter hos henne, farmor. Hon var alldeles ointresserad av mig. Hon utförde bara ett uppdrag hon fått från sina söner. Hennes mått, hennes intresse för barn var redan mer än fullt. Jag förstår henne fullständigt. Några år tidigare träffade jag min morfar i Överklinten, ett par mil in från Västerbottenskusten. Han reagerade likadant. Han ville inte veta av mig. De verkade som om han var rädd för mig. Både han och farmor var för trötta, hade haft för mycket att göra med sina egna barn.

Hos farbror Olle var det annorlunda. Han var mer intresserad av mig, men framförallt tyckte han om att berätta om sitt liv. Han tog mig med på travtävlingar. Där försvann han efter att ha uppmanat mig att spela förnuftigt. Det gjorde jag också. Jag vann några tior. Efter tävlingarnas slut dök han upp igen. Jag fick föja med honom till tidningens redaktion. Han klev in, glatt bullrande: ”Här är fröken Karlsson. Hon knullar bäst i stan”. Fröken Karlsson log vänligt. Jag var fjorton år. Jag tyckte inte det var roligt. Inte heller var det roligt när han förde ämnet på tal hemma i köket, utom hörhåll från faster. Han brukade avsluta tiraden med ”men det där kan ju ni ungdomar bättre än vi gamlingar”. Det var som om han önskade sig ett samtal. Det kunde jag inte bjuda på.

Farbror Olle var både lång och tjock. Hans matkunniga fru, kallskänkan, satte honom på diet. Han genomled det tåligt vid hemmets bord. Ute på stan köpte han en tårta eller något annat gott och avnjöt den, sittande i bilen.

Pappas yngste bror var en spelevink – lika snabb till skratt som till ilska. Att åka med i hans Volvo 144 var som att delta i en opera med en ständigt framväst, frambrölad vredesaria, riktad mot de andra idioterna till bilförare. Strax efter sin pensionering fick han också många hjärtinfarkter och dog bara något år senare.

De är nu alla döda. När den yngsta brodern, ombudsmannen för rörmokarna, skulle begravas bekostades den ståtliga ceremonin med fanborg och fin middag av förbundet. Jag skulle lägga ned släktens krans. Det var vinter, regn och mörkt. Den kring graven uppkastade jorden var täckt av en presenning. Under denna låg en planka vid gravkanten. Jag steg på den, plankan kalvade och jag hamnade i graven. Ända dit ned hördes ett hur begravningsgästerna häftigt drog efter andan. Någon gav till ett upprop.

Jag började kravla mig upp. Prästen kom springande. Efteråt sade ordföranden: ”Du skulle ha väst i hans öra: Det blir stämning på det här! Då hade vi kanske fått begrava en till”.

Alla tog det inte med sådan ro. Framförallt mina föräldrar men också andra släktingar var påtagligt besvärade. Jag skulle ju representera släkten och det hade jag misslyckats med. Jag hade inte heller tyckt om uppdraget. Jag kunde ju inte ens representera mig själv – för vem var jag?

I slutet på adertonhundratalet startade Mo och Domsjös VD Frans Kempe en såg på Norrbyskär. De första arbetarna överflyttades från verksamheter i närheten av Örnsköldsvik, men med tiden kom allt fler att rekryteras från Västerbotten. De ”gamla” arbetarna fick bostäder på själva skäret, medan de andra fick bo i Norrbyn, på fastlandet.

Min morfar och sedermera flera av mina morbröder arbetade på skäret men bodde i Norrbyn. De rodde till och från arbetet. När de kom hem på kvällen var de mycket trötta. Min mor och hennes yngre syster fick stå beredda med tvättfat, varmt vatten och handdukar till tjänst för männen.

Familjen hade sammanlagt 13 barn. En flicka i tvåårsåldern drunknade på midsommarafton, med finklänningen på. ”Hon låg och flöt som en blomma”, sade pappan, min morfar, sedan han hade hittat henne.

De andra levde alla till hög ålder, också de två som, trötta på Överhetsverige, tog sig till USA. När de stigit i land skickades de till fronten i Frankrike. Ett skäl att lämna Sverige var att de ville slippa den nyinförda värnplikten. Men viktigare var nog missnöjet med den tidens överhetssamhälle. Droppen för en av dem blev när han inte skulle få köpa biljett till järnvägen, därför att han inte hade tagit av sig mössan för mannen i luckan.

Mamma berättade att hon visste vad hon skulle få för mat, när hon på hemväg från skolan såg hemmets skorsten. Rök det ur skorsten blev det stekt strömming, annars blev det bryteti (hårt bröd nedsmulat i filmjölk).

En gång följde skolfröken mamma hem. De pulsade tillsammans i snön halvmilen mellan skolan och mammas hem. Läraren försökte övertyga föräldrarna om att de skulle låta mamma läsa vidare. Det ville inte fadern.

De kallades för vägapila, därför att de kommit till Västerbotten från Värmland. (Och dit hade de generationer tidigare kommit från Vallonien).

Kanske var det därför de kunde behandlas nedlåtande. Mormor gick nästan en mil, förbi den närmast belägna affären, när hon skulle köpa mjölk. Hon vägrade att handla i butiken, därför att några av hennes barn blivit lurade av handlaren.

De levde ett enkelt, fattigt men ändå, förstod jag senare av samtalen mellan mina morbröder och mostrar, tämligen gott liv. De var mycket stolta över bröderna Nordahls framgångar på fotbollsplanen. Bröderna kom från det närbelägna Hörnefors.

Jag tror också att mina föräldrar fick ett ganska gott liv, även om min intelligenta mamma aldrig riktigt kunde försonas med att hon inte hade fått skapa sig en mer självständig tillvaro.

Anders Leion