PATRIK ENGELLAU: Vi vet inte så mycket

Ett års erfarenheter av coronapandemin har lärt oss att saker och ting kan ändra sig snabbt. EU skulle samordna den europeiska vaccinförsörjningen men sommaren 2020 såg coronat ut att dra sig tillbaka och därför hade EU ingen brådska i förhandlingarna med läkemedelsbolagen utan ägnade sig åt att pruta vilket gjorde att relationerna med vaccinproducenterna surnade. Gradvis förändrades hela bilden. Coronats andra våg gjorde folk desperata att få fram vaccin och det blev slagsmål mellan länderna om doserna.

Israels ledare Netanyahu blev internationell vinnare – per nu – för att Pfizer öst vaccin över landet vilket påstås åtminstone delvis bero på att Netanyahu visat statsmannakonst som i det här fallet betydde att använda all sin diplomatiska talang samt mobiltelefonen för att kontakta och tjata på Pfizers verkställande direktör.

Storbritannien gjorde en propagandavinst på EU:s bekostnad genom att godkänna vacciner och därmed få fram leveranser medan EU fortfarande satt fast i sin byråkrati. EU:s byråkratiska nedlåtenhet i kombination med den upparbetade dåliga stämningen mellan EU och producenterna gjorde, som det verkar, att några producenter valde att sälja EU-tillverkat vaccin till brexitavfällingen Storbritannien. Då gick topplocket på EU-byråkratin. Den hotade med exportförbud eller exporttullar vilket ledde till så mycket ilska att ordförande Ursula von der Leyen fick sticka svansen mellan benen och ta tillbaka hotet.

Utan övriga liknelser påminner det om krig. Den ena sidan tycks leda kampen men så inträffar något oväntat och krigslyckan vänder tills nästa oförutsedda händelse inträffar. Israels och Storbritanniens erfarenheter visar att små, enskilda länder med eftertanke och handlingskraft kan trumfa självsäkra och byråkratiska kolosser som apparaten i Bryssel. Storbritannien hade satt en riskkapitalist att leda sin vaccinstrategi medan Bryssels man var en gammal avtalsförhandlare (vilket inte behöver betyda så mycket men skulle kunna ha någon sorts symbolisk betydelse). Min enda poäng är att saker kan ändra sig fort.

Att saker kan ändra sig fort betyder att vi i varje ögonblick har dålig kunskap eftersom det vi tror strax kan vara förlegat. Av detta kan man, tror jag, dra tre betydelsefulla slutsatser.

Den första slutsatsen är att man med nödvändighet måste ta risker eftersom det inte existerar någon säkerhet. Ska företaget satsa på den ena eller den andra teknologin, ska vi ta hem produktionen från Kina eller inte? Att inte bestämma sig och inte göra något alls är också att ta en risk. Man får försöka kompensera tillvarons inbyggda osäkerhet med att vara snabb och flexibel. Så beter sig framgångsrika företag. Så betedde sig tydligen Netanyahu i vaccinfrågan.

Den andra slutsatsen är att man ska göra så lite som möjligt. Man ska akta sig för djärva satsningar som bygger på förutsättningar som man ännu inte begriper och vars konsekvenser tills vidare är oförutsägbara. Till exempel ska man nog inte planera en energiomvandling i internationell skala innan tekniken är färdig och innan folk hunnit begripa och bejaka de omvälvande experiment de kommer att utsättas för.

Den tredje slutsatsen följer av att de två föregående är motsägelsefulla. Å ena sidan måste man handla men å den andra kan det bli tokigt om man inte handlar rätt. Eftersom ingen vet säkert är det bästa att låta folk i allmänhet själva bestämma så mycket det går av sina liv så att de inte ska behöva lida av andras dåliga omdöme. Ledare som påtvingar folk konsekvenserna av sitt eget – ledarnas – dåliga omdöme – som EU i det här fallet och i övrigt Sveriges regeringar under lång tid – ska man akta sig för.

I frågor där beslut måste fattas över folks huvuden gäller det att hitta särskilt förnuftiga beslutsfattare. Hur det ska gå till vet ingen trots att statsvetare, filosofer och andra slags tänkare funderat över frågan i årtusenden. Det är bara att bita ihop och leva med insikten att vi inte förstår så mycket. Mot dem som påstår något annat ska man vara extra skeptisk.

Patrik Engellau