Under drygt 500 år, från slutet av 1400-talet till början av 1900-talet, lade europeiska stater under sig resten av världen (förutom Etiopien, Tonga, Thailand och Japan) och gjorde områdena till kolonier. Efter andra världskriget blev merparten av dessa självständiga med ett undantag: Sovjetunionens erövrade områden i Asien. I början av 1990-talet fick flera av dess så kallade kolonier också sin självständighet. (Som kuriosum hävdade dåvarande näringsministern Björn Rosengren 1999 att ”Norge var den sista Sovjetstaten.”)

Idag finns det en enda kolonialmakt kvar, nämligen Kina. Under landets turbulenta historia, alltifrån 200-talet f kr till 1949, var Kina sällan enat och drabbades av oändliga inbördeskrig. Vid flera tillfällen styrdes Kina av andra folk, som Mongoler eller Manchuer, alternativt kontrollerades delar av Kinas territorium av Vietnam, Xinjiang och Tibet.

Kommunisterna besegrade under Mao Zedongs ledning slutligen Kuomintangs nationalistiska styrkor år 1949 och tog makten över det som då var Fastlandskina. Maos viktigaste strategiska beslut blev då att återerövra områden som Kina, från och till under historiens gång, hade kontrollerat. Tibet invaderades 1949 och efter flera blodiga revolter under 1950-talet, införlivades det i Folkrepubliken Kina som en autonom provins.

Xinjiang införlivades samtidigt med Kina, även den som en autonom region, och Inre Mongoliet (Yttre Mongoliet, idag Mongoliet, blev självständigt från Kina redan 1911) blev en autonom provins redan 1947, den tredje av Kinas fem autonoma regioner (de andra två är små och inte kontroversiella).

Trots att dessa tre regioner enligt den kinesiska konstitutionen är autonoma, det vill säga formellt självstyrande, är de i praktiken kinesiska kolonier. Visserligen finns det personer från ursprungsbefolkningen på höga poster i administrationen, men i praktiken utövas all makt via de kommunistiska partisekreterarna som alla alltid är hankineser.

En titt på kartan förklarar hur viktiga kolonierna är ur Kinas perspektiv. Av Kinas totala areal – ca 9 500 000 km² - (Kina är jordens fjärde ytmässigt största nation) utgör de tre regionerna, eller kolonierna, tillsammans drygt 4 000 000 km² eller ca 40 % av Kinas yta (Xinjiang ca 1 600 000 km², Tibet ca 1 200 000 km² och Inre Mongoliet ca 1 100 000 km²). Sverige som jämförelse är 450 000 km². Kolonierna har dock en förhållandevis liten folkmängd, tillsammans ca 50 miljoner, mindre än en halv procent av Kinas (Inre Mongoliet ca 25 miljoner, Xinjiang 22 miljoner och Tibet bara 3 miljoner).

Under det kommunistiska styret har inflyttningen av hankineser ökat markant till alla regionerna, från cirka 5 procent i början på 1950-talet till över 50 procent idag. Hankineser innehar också de viktigaste posterna inom politik, ekonomi och förvaltning. Det är inte konstigt att detta bidragit till att tibetaner, uigurer (de som bor i Xinjiang) och mongoler upplever sig som marginaliserade. Undertecknad besökte Tibet i november 2019 och kunde i Lhasa med egna ögon se hur en helt ny stadsdel med höghus byggdes för tusentals nyinflyttade hankineser.

Det finns flera skäl till att Kina håller hårt i sina kolonier. Till exempel har kärnvapenprov genomförts i Lop Nur i Xinjiang  och beträffande Tibet vill Kina hindra ärkerivalen Indien att få kontroll över den stora regionen. Men huvudanledningen är ekonomisk; kolonierna innehåller mängder med värdefulla råvaror som mineraler, olja- och gasfyndigheter och framför allt värdefulla och strategiskt viktiga jordartsmetaller som i princip bara finns i Inre Mongoliet och Kongo, i Afrika.

I alla dessa tre autonoma regioner har ursprungsbefolkningen och dess kultur och språk utsatts för brutalt förtryck från Kulturrevolutionens dagar till vår tid. Oppositionella fängslas, torteras, kvinnorna steriliseras och i Xinjiang har kineserna inrättat koncentrationsläger där de, mestadels muslimska uigurerna, skall ”omskolas” och användas som slavarbetare . Det officiella skälet är att de anses vara separatister eller terrorister. Hur livet i ett av dessa läger kan gestalta sig kan man läsa i The Guardian. Det är en skrämmande läsning om en kvinnlig uiguriska som hjärntvättas, torteras och förnedras. I den så kallade ”Ghulja-massakern” 1997  beskriver den i väst kända kvinnliga uiguriska Rebiya Kadeer kinesiska regimens förtryck i boken ”Kampen mot Draken”.

I Tibet har det varit ett flertal uppror efter 1949, det senaste 2009, vilket resulterade i fruktansvärda brutala scener runtom i Tibet. Själv kunde jag iaktta ett stort antal övervakningskameror och stora polis- och militärposteringar i varje gathörn i centrala Lhasa, framförallt utanför de stora buddisttemplen där munkarna anses vara de ledande oppositionella. I Inre Mongoliet har regimen i Beijing nu bestämt att undervisning skall ske på kinesiska istället för mongoliska, något som orsakat stora kravaller

Kina kommer aldrig att släppa dessa tre resursrika kolonier, tvärtom kommer Kinas grepp att hårdna, ursprungsbefolkningarna att minska och befolkas av hankineser. Men Kina kastar även blickar utanför sina nuvarande gränser. Kina hävdar att 90 procent av Sydkinesiska Sjön är eget territorium och har byggt ett flertal konstgjorda öar och där installerat militärbaser. De intilliggande länderna har kraftigt protesterat emot detta och Filippinerna valde att stämma Kina i FN:s skiljedomstol. Kina förlorade enhälligt målet, en dom de inte respekterar.

Taiwan är ytterligare ett kolonialt försök. Ön Formosa, som den ursprungligen heter och vars ursprungsbefolkning inte är hankineser, har varit både portugisisk, kinesisk, japansk och en kort tid självständig. När nationalisterna under Generalissimo Chiang Kai-Shek förlorade inbördeskriget mot Mao i Kina flydde de 1949 med sina trupper till Taiwan där de fortfarande är kvar. Kina anser att ön är en utbrytarprovins och hotar att med våld återta ön.

Kina uppträder idag hotfullt mot sina grannar. Kina för ett småskaligt krig mot Indien i gränsområden i Himalaya, kväver Hongkong med en ny lagstiftning som bryter mot avtalet mellan Storbritannien och Kina, hotar Vietnam genom att leta efter olja i farvatten som Vietnam betraktar som sina och har gjort sig ovän med Australien.

Ovanpå detta har Kina startat ett neokolonialt projekt, Belt and Road initiativ, BRI, eller den Nya Sidenvägen. Det är ett kinesiskt infrastrukturprojekt som är tänkt att binda samman Asien med Europa genom gigantiska investeringar i kraftverk, höghastighetståg, motorvägar och hamnar. Projektet innebär att Kina finansierar projekten genom enorma lån. Problemet är att mottagarländerna ibland inte kan betala räntor/amorteringar och det slutar med att Kina tar över anläggningar som i Sri Lanka med dess hamn Hambantota. Många menar att Kina utnyttjar sin ekonomiska kraft för att lura fattiga länder in i skuldbördor och flera exempel på bestickning och korruption har påvisats i samband med dessa investeringar.

Kina intresserar sig även för de små ö-nationerna i Stilla Havet. Här konkurrerar man med USA, UK, Australien, Taiwan och Japan genom generösa bidrag till öarna. Kina är redan största bidragsgivare till Nya Guinea, Vanuatu, Timor-Leste, Samoa och Tonga och får därmed ett stort inflytande på dessa ö-nationer.

Sammanfattningsvis kan man hävda att Kina är den sista kolonialmakten. Runt 40 procent av landets areal utgörs av kolonier och Kina försöker även lägga under sig Sydkinesiska Sjön och områden i Himalaya. Genom den Nya Sidenvägen är man i färd med att överta strategiska hamnar i Asien, Amerika och Europa (till exempel Pireus i Grekland, Colon i Panama och Antwerpen i Europa).

Ovanpå detta bör man ha i åtanke att alla kinesiska företag, privata (Huawei, Tik Tok, Alibaba etc) eller statliga, styrs direkt eller indirekt av kommunistpartiet. Dessa är enligt lag skyldiga att förse landets underrättelseorgan med de uppgifter de anses sig behöva.

Kinas ledare Xi Jinping har klargjort att landet skall bli världsledande i framtidens industrier. Genom den så kallade Enhetsfronten, ett kommunistiskt centralt organ, arbetar man med konventionell utrikespolitik, propaganda, spionage, ekonomisk utpressning, militära hot, stöld av västliga företagshemligheter, ojämlika handelsavtal, uppköp av spetsföretag och investeringar i mediabranscher som studios i Hollywood och svenska Filmstaden för att uppnå sina mål.

Det finns all anledning att ta Kinas vilja till världsherravälde på allvar.