RICHARD SÖRMAN: Egenintressets historia

Frågan om godhetens verkliga motiv diskuteras ofta här på Det Goda Samhället. Kan det vara så att människors engagemang för rättvisa och värdegrunder egentligen bottnar i en vilja att vinna egna fördelar? Vad som kanske inte har uppmärksammats är att problemet knyter an till en urgammal diskussion om egenkärlekens moraliska status. Från kyrkofadern Augustinus och ända fram till franskt 1600-tal och engelskt 1700-tal har människor försökt förstå i vilken mån våra drivkrafter alltid utgår från våra egna intressen.

Patrik Engellau skrev igår en betraktelse kring frågan om godhet och egenintresse. Är “goda handlingar” alltid motiverade av godheten i sig eller kan det finnas ett personligt mervärde i att göra gott? Kan godheten till och med lyftas fram som motiv till ett agerande som egentligen motiveras av ett rent egenintresse?

Engellau tar exemplet med avskaffandet av slaveriet i det tidiga 1800-talets England. Många framhöll förstås att det var ovärdigt att förslava sina medmänniskor. Samtidigt är det så att slaveriet avskaffades i samband med att kapitalismen slog igenom och många insåg att det är billigare och enklare att hantera en självständig arbetskraft som arbetar frivilligt än ett slavproletariat som arbetar för det det måste. Så var det av huvudsakligen medmänskliga eller ekonomiska skäl som slaveriet avskaffades?

Engellaus frågor är högst relevanta för vår samtid. Medmänsklighet och välvilja lyfts fram som motiv för alla möjliga samhälleliga projekt. Så vitt jag kan se knyter frågorna an till en diskussion som funnits länge. Jag ägnade mig tidigare åt att läsa fransk 1600-talslitteratur. I Paris salonger gick debatten varm på 1600-talet kring frågan om egenintresset och dess motsats. Men det var inte där det började, och inte där det slutade heller. Några nedslag i historien kan ge perspektiv.

En ständig referens för äldre tiders intellektuella var kyrkofadern Augustinus (354-430). Augustinus gjorde skillnad mellan vad han kallade amor sui (kärleken till sig själv) och amor Dei (kärleken till Gud). Kärleken till sig själv var egots egenkärlek. Där går människans alla handlingar att hänföra till en vilja att tillfredsställa hennes egna behov och intressen. Jaget är utgångspunkten och målet för människans alla strävanden. Augustinus beskriver i sina “Bekännelser” hur hans liv förändrades när han befriades ur egots fängelse och kunde överlämna sig åt Gud. Genom att släppa taget om sin självbild, sin narcissism kunde den unge Augustinus låta Gud avgöra vilken väg han skulle gå. Endast Guds vilja skulle ske, så som i himmelen så ock på jorden.

Denna kristna etik satte sin prägel på vårt tänkande ända fram till 1600-talet. Vad som då händer är att den västerländska individualismen börjar knacka på dörren. Reformationen gör den kristna människan till en världslig varelse. Kapitalismen växer fram. Förbättrade levnadsförhållanden gör det möjligt för den mänskliga individen att bryta upp från vanor och traditioner. Och då uppstår, framför allt i Frankrike, ett nytt intresse för det som Augustinus hade kallat amour sui och som man fransmännen nu kallar “amour-propre” (egenkärlek) eller bara “intérêt” (egenintresse).

Tänkare som François de la Rochefoucauld (1613-1680) och Blaise Pascal (1623-1662) hävdar att egenintresset styr alla våra handlingar. Den påstådda altruismen, det kristna “ointresset” är bara en fasad. Människan sitter fast i sin egoism samtidigt som hon gör allt för att dölja detta (av egoistiska skäl). Pascal skriver bland annat i de fragment han lämnade efter sig och som går under namnet “Tankar”: Egenkärlekens och det mänskliga jagets natur är att bara älska sig själv och att bara ha sig själv i åtanke.

Temat dyker också upp i det franska 1600-talets fiktionslitteratur. I Jean Racines (1639-1699) tragedier plågas människor av ett personligt begär som de inte kan styra. I Molières (1622-1673) komedier framställs det sociala livet som en ridå, en falskt teater där människor agerar utifrån egenintressen de gör allt för att dölja. Det dominerande perspektivet (i alla fall på en ytlig nivå) är att egenkärleken är förkastlig och att den leder oss i fördärvet.

På 1700-talet sker en viktig förskjutning i synen på egenintresset. Upplysningen och individualismen triumferar. En brittisk tänkare som Adam Smith (1723-1790) framhåller nu att egenintresset också har ett värde. Om människor tillåts agera utifrån sina personliga intressen samtidigt som de förstår att det ligger i deras intresse att även respektera andra människors egenintresse uppstår en gynnsam social och ekonomisk dynamik. Människor kan vara egoister men ändå leva i gemenskap. Det engelska 1700-talet är ett område jag själv inte har studerat, men jag hittar följande citat av Smith på nätet (taget ur “The Wealth of Nations”) : It is not from the benevolence of the butcher, the brewer, or the baker, that we expect our dinner, but from their regard to their own interest. We address ourselves, not to their humanity but to their self-love, and never talk to them of our own necessities but of their advantages. Egenintresset behöver alltså inte utgöra ett moraliskt problem. Ett befriat men också reglerat egenintresse gör det möjligt för oss att dra nytta av varandra och att bygga rikedomar tillsammans.

Om vi nu raskt hoppar fram till 2021 kan vi säga att vi verkar leva med ett mycket motsägelsefullt förhållande till egenintressets moraliska status. Samtidigt som det framhålls att alla individer, oberoende av ålder, kön, individuell förmåga och så vidare, har samma rätt att förverkliga sin egen lycka har vi svårt att acceptera att människor ska få vara egoister. Vi accepterar 1700-talets tanke att alla ska ha samma reglerade rättigheter och skyldigheter, men vi har svårt att acceptera att vårt sökande efter framgång inte ger samma utfall. Därför måste vi intervenera: Rättvisa ska skipas, de svaga ska stödjas.

Men vad som är mest slående är att vi verkar vara tillbaka till det hymlande om egenintressets existens som 1600-talets författare avslöjade och kritiserade. Eller rättare sagt: Dygderna och godheten har fått ta så stor plats i vårt samhälle att vi börjar ana att något annat än ren altruism döljer sig bakom engagemanget för “allas lika värde”. Den fråga som Patrik Engellau ofta gör oss uppmärksamma på, nämligen om inte förment goda gärningar egentligen döljer en vilja att vinna egna fördelar är exakt den man ställde i 1600-talets Frankrike. Dygderna förlorar sig i egenintresset på samma sätt som floderna rinner ned i havet skrev La Rochefoucauld. I en annan känd maxim skriver han: Egenintresset talar alla slags språk och spelar alla slags rollfigurer, till och med ointressets (eller: “altruismens”). Och när det gäller Molière vet kanske många att hans mest kända pjäs heter Tartuffe och att den framställer en hycklare som använder sig av sin tids mest heliga, den katolska tron, för att vinna både pengar och kärlek. Pjäsen gick naturligtvis stick i stäv med tidens pk-tänkande och förbjöds i fem år innan den slutligen kunde sättas upp, något omarbetad, 1669. När människor reagerar på Tartuffes själviska intriger svarar han med det svårslagna argumentet: Himlen vill ha det så.

Slutligen ska det konstateras att det aldrig klarläggs i Molières pjäs Om Tartuffe själv tror på Gud eller inte. Och som Patrik Engellau skriver: Människornas drivkrafter är synnerligen sammansatta och svårtolkade. Både La Rochefoucauld och Molière antyder att människors hyckleri ofta är en del av ett självbedrägeri. Människor förstår inte ens själva att de agerar utifrån sitt egenintresse. Deras egenkärlek (“amour-propre”) är så stark att de till och med lurar sig själva att de är goda för godhetens egen skull.

BILD: François de la Rochefoucauld.

Richard Sörman