När jag exercerar mina käpphästar – till exempel att PK-ismens enda syfte är att försörja PK-ister – får jag ibland höra tvivel från eftertänksamma människor. De säger att jodå, visst ligger det snöda materiella egenintresset hos systemets administratörer bakom mycket av politikerväldets expansion, men det är väl inte bara det? Det finns väl även, i varje fall i botten, någon god vilja att göra bra saker? Det existerar trots allt socialsekreterare som vill hjälpa människor till ett bättre liv.

Det där med människans drivkrafter är knepigt. Pk-ister vill göra gott. Frågan är om det görs mer gott, om vi låtsas att det goda går att mäta objektivt och vetenskapligt, om det anställs fler socialsekreterare eller statsfinansierade u-landsutvecklare. Produceras det genom deras insatser fler internationella enheter godhet per år allteftersom de blir fler? Får vi fler parts per million godhet i den svenska atmosfären?

Låt mig illustrera min fråga eller tankegång med ett exempel. Att slaveriet var ett svårslaget ont skulle troligen ingen förneka. Slaveriet har funnits sedan mänskligheten uppstod och började avskaffas av engelsmännen på 1800-talet. Varför fick mänskligheten, i det här fallet representerad av engelsmännen, plötsligt för sig att göra slut på ett ont som den levat med sedan tidernas begynnelse?

Det ligger nära till hands att tänka sig att mer humanitära och människovänliga attityder började uppstå i Storbritannien och därifrån spred sig i allt bredare cirklar över hela världen, kanske som ett resultat av en religiös väckelse som hade sin grund i att människor äntligen fattat vad Jesus menade. Men oavsett orsaken står vi här inför oomkullrunkeliga historiska fakta: engelsmän som under århundraden entusiastiskt och framgångsrikt ägnat sig åt slavhandel och slavägande svängde ganska snabbt helt om. Med parlamentsbeslut förbjöd de slavhandeln, men inte slaveriet, inom det brittiska imperiet år 1807 och strax därefter, år 1833, även slaveriet. Hade mänskligheten helt enkelt blivit godare och är det kanske så att godheten vidareutvecklats sedan dess och nu nått sin högsta form i den humanitära stormakten Sverige?

Fan tro´t. Människan är människan. Men det som var historiskt nytt vid den tid när engelsmännen blev samvetsömma var att kapitalismen slagit igenom, ett ekonomiskt system som bygger på näringsfrihet, det vill säga envars rätt att inom vissa juridiska och moraliska ramar driva företag med det enda syftet att tjäna så mycket pengar som möjligt. Den som ligger för drastiska formuleringar kan säga att kapitalismen institutionaliserade girigheten.

Eftersom kapitalisterna redan då var snåla, skarptänkta och krassa människor upptäckte de snart att slavar var olämplig arbetskraft för den arbetsgivare som önskade maximera profiten. Slaven representerade ett kapital för ägaren som ägaren av rent egenintresse måste hålla vid liv även om slaven knappt producerade något alls, ett förhållande som slaven i allmänhet utnyttjade för att producera så lite som möjligt. Det tyckte den krasse kapitalisten var ett konstruktionsfel i samhällsordningen. Det vore bättre om slaven var fri så att han finge svälta ihjäl om han inte orkade arbeta i stället för att ligga sin ägare till last.

Slaveriet passade helt enkelt inte kapitalismen. Slaveriet som system var fientligt till produktivitetsökningar. Det tröga slaveriet gjorde människorna tröga, såväl slavarna som deras ägare. Kapitalismen behövde flexibla människor, till exempel arbetare som accepterade vad som helst för att överleva. När slaveriet i Brasilien så småningom avskaffades efter påtryckningar av de profitlystna och moraliskt högtstående engelsmännen visade det sig att fri, nyimporterad italiensk arbetskraft konkurrerade ut de befriade slavarna från slavarnas gamla jobb på kaffeplantagerna i São Paulo.

Det var profithungern som avskaffade slaveriet. Men aldrig att det begäret frontade när abolitionismen (med bilden som sin kanske främsta symbol) drev sitt korståg över världen. Det framkom aldrig att abolitionisternas humanism handlade om att lära den kedjade svarte mannen att hans frihet egentligen var ett tvång att helt underkasta sig marknadens lagar som gav honom valet att producera eller dö.

Men fanns det då ingen äkta godhet i hela denna storslagna kamp mot det onda som slaveriet utgjorde? Jovisst, frihet är ädlare än slaveri. Och de frigivna slavarna lärde sig under umbäranden att hantera den grymma, nya ordningen (utom de sentida slavättlingar som fortfarande anser att någon annan ska ta ansvar för dem) och att därigenom skaffa sig ett bättre liv.

Innebar då abolitionismen och slaveriets avskaffande att godhetshalten hos mänskligheten ökade? Jag tror inte det. Mänskligheten var inte mindre god innan den kapitalistiska girigheten hade satt slaveriets avskaffande på historiens dagordning. Det var bara det att godheten tidigare såg annorlunda ut. Då var godhet att behandla sina slavar väl, inte nödvändigtvis att befria dem. (Det räcker säkert att läsa Aristoteles betraktelser av det antika grekiska slaverisamhället för att inse detta.)

Vad har detta med PK-isternas eventuella godhet att göra? Jag tror att människornas drivkrafter är synnerligen sammansatta och svårtolkade. Skeptiker som jag är alltid misstänksamma mot människor som prålar med ädla och upphöjda motiv. Om man kan skymta starka sär- eller egenintressen till och med bakom en så erkänt uppbygglig och moraliskt betydande rörelse som abolitionismen, hur mycket mer tvivlande ska man då inte stå inför vår tids pk-istiska lismares godhetsskryt.