PATRIK ENGELLAU: Mandrake

Då och då lyssnar jag på anglosaxiska opinionsbildare på YouTube – förbannat vare dess namn men kanalen gör fin nytta – för att se om de kommit på något som jag inte har kommit på. Några av mina favoriter detta halvår är Douglas Murray, Victor Davis Hanson, Brett Weinstein och Jordan B. Peterson. Nyss lyssnade jag på det här samtalet på nästan två timmar – fast jag snabbspolade en del longörer – mellan Murray och Peterson.

Alla de här personerna verkar känna varandra, uppträder i varandras program och tävlar om att få in de snyggaste fullträffarna vilket inte betyder en råsop i fejset på medspelarna – det här är civiliserat folk – utan i stället med några enkla fraser skapa en ny mening i  någon aspekt av det västerländska samhällets självförståelse. Förr i tiden fanns en seriefigur som hette Mandrake (bilden). Han var en trollkarl i det godas tjänst och kunde genom en magisk gest inför alla uppenbara viktiga aha-upplevelser. (Han hade för övrigt en lojal medarbetare vid namn Lothar som var hygglig men inte fattade så mycket ungefär som Sherlock Holmes hade sin Dr Watson och Phileas Fogg sin Passepartout.) Syftet för dessa opinionsbildande Mandrakar i samhällsförståelsens tjänst är att i kraft av sin särskilda begåvning hjälpa oss andra att begripa saker.

En del av de förtrollande gesterna verkade inte fungera på mig. Detta kan bero på att jag snabbspolade just när en ockult åtbörd genomfördes eller på att jag saknar det upphöjda sinnelag som krävs för att förnimma underverk. Jag menar kort sagt att jag inte förstod alla deras konster men jag gillar att se sådana shower i alla fall om inte för annat än att iaktta hur en spelare klarar sig igenom ett två minuters abstrakt resonemang utan illustrerande exempel och fullt med inskjutna och lika oförklarliga bisatser och ändå komma ned på fötterna i form av en elegant avslutad mening. Häpp!

Ett drag som dessa beundransvärda och bildade artister tycks dela med varandra och som jag har svårt för är att de grupperar det politiska tänkande som är objektet för deras funderingar i höger och vänster i stället för, som jag vill ha det, i PK-ism och sunt förnuft. Min invändning grundas inte på något djuplodande filosofiskt utan gäller bara elementa som huruvida det är praktiskt möjligt att genomföra ett samtal mellan politiska motståndare.

Lyssna till exempel på Douglas Murray från 56 minuter. Han själv är höger och konservativ. Han klagar över att högern inte kan tala med vänstern för att det saknas ömsesidigt förtroende. Det finns ingen gemensam värdegrund och därför borde den ”moderata vänstern”, vilket troligen betyder demokraterna utom sådana som Alexandria Octasio-Cortez, skaffa sig ”ett övertygande narrativ”. Högern borde hålla sina extremister i schack. Resonemanget går att förstå men det baseras på vad jag tror är en felaktig världsbild (såväl i USA som i Sverige). Det utgår från att de politiska förhållandena fortfarande är som för femtio år sedan då det existerade en gemensam värdegrund, ett samfällt narrativ, som gjorde att högern och vänstern kunde tolerera varandra och faktiskt samexistera tämligen fredligt.

Denna felaktiga föreställning om gemenskapens permanens får näring av ett språkbruk som fortfarande utgår från att den ideologiska kampen fortfarande står mellan högern och vänstern. Dessa två fanns tidigare och kunde samarbeta så varför skulle de inte kunna gräva ned stridsyxorna idag?

Mitt svar är att en PK-ist inte är en lättmuterad variant av en gammal vänsterideolog utan en helt ny art. Man kan inte räkna med att en borgfred från sextiotalet ska kunna återupprättas. Låt mig bara ge ett exempel, nämligen identitetspolitiken, en av PK-ismens bärande dogmer. Identitetspolitik betyder att vissa grupper – hittills kvinnor, svarta, transpersoner, kortväxta etc men potentialen är oändlig – fattar beslut om att de tidigare eller numera, kanske båda, utsatts för förtryck av den vita kapitalismen och att de nu ska ha kompensation. Denna trossats dekoreras med ett antal följdföreställningar – till exempel att en vit människa aldrig kan förstå ens en aldrig så ljus mulatt – för att staga upp narrativet men det blir aldrig mer sofistikerat och övertygande än i sin råa grundformulering som är: ”ge oss pengar” (eller andra oförtjänta förmåner såsom kvoterade positioner).

Socialister och marxister tänkte inte så. Deras affärsidé var inte i huvudsak att tillgodogöra sig de ideologiska motståndarnas resurser. På deras dagordning stod hela mänsklighetens befrielse : ”att frigöra de oändliga produktivkrafterna från kapitalismens bojor och sålunda skapa välstånd för alla”. Vänstern bar ett – kanske inte så trovärdigt – löfte till alla. ”Sista striden det är ty Internationalen till alla lycka bär.”

PK-ismen har inget motsvarande löfte om allmän samhällsförbättring. Den är bara naket och egennyttigt pockande och roffande.

Douglas Murray är en stor tänkare och författare men om han tror att PK-isterna ska kunna omvändas till någon sorts värdekonservativa gråsossar – sådana som Murray själv – så är han nog ute på farliga vägar. PK-ismen är farligare än han anar. Dess syfte är bara makt åt sig själv. I hans hemland England är PK-isterna fortfarande bara anhängare av en extremistisk ideologi. I Sverige har PK-ismen och dess prästerskap tagit kontrollen över staten och det offentliga samtalet. Sådana resonerar inte, de bara härskar.

Jordan Peterson blev världsberömd på att kämpa emot en PK-istdriven lag i hans hemland Kanada som skulle göra det till ett människorättsbrott att inte till- och omtala människor med de pronomen de själva valde. Han förlorade den kampen så han borde veta vad slags skrot och korn som PK-isterna utgör. Ändå verkar han tro på det ärliga och tillitsfulla samtalet som en väg framåt. Det är kanske jag som har något att lära mig.

Patrik Engellau