Det är sällan jag skriver om näthat och nättroll. Det beror på att jag inte blir särskilt upprörd över sånt. När kända skribenter beskriver hur de hatas och hotas i kommentarsfält och på sociala medier brukar jag ofta fundera över hur mycket det egentligen ligger i påståendena. Är det verkligen så farligt med nedsättande kommentarer och ilskna tillmälen?

Jag kan ärligt säga att jag tycker att man ska vara beredd att stå ut med ett och annat när man sticker ut hakan och delar med sig av sina åsikter och tankar på offentliga plattformar. När jag växte upp brukade man säga att den som ger sig in i leken får leken tåla, och det ligger mycket i det. Man kan ju inte gå genom livet och inbilla sig att man alltid ska överösas av lovord och beröm. Jag har inte mycket till övers för alla gråtmilda skribenter som först häcklar än det ena, än det andra och sedan gråter över att de fått mothugg. Vad hade de räknat med?

Själv räknar jag alltid med att få kritik och till och med bli hatad. Det spelar ingen roll i vilket sammanhang jag skriver, eller vilka ämnen jag berör, hatet finns alltid där och det kommer från alla håll och kanter.

När jag som utövande katolik skrev krönikor på temata som abort och dödshjälp utifrån ett katolskt perspektiv blev jag kallad för reaktionär, extremist, kvinnohatare och fascist. De som spydde ur sig mest hat var de som anses (och anser sig själva) som goda humanister.

Då jag skrev i katolska publikationer dök hatarna istället upp när jag intog en kritisk hållning till tiggeriet eller ifrågasatte det kloka i att på en enda höst släppa in över 160 000 människor i ett land som redan brottas med integrationsproblem. Det spelade ingen roll att självaste påven uttryckt liknande åsikter – i de fromma vänsterkatolikernas värld innebar mina åsikter att jag omgående stämplades som fascist.

Idag, när jag skriver på Det Goda Samhället, medför i stort sett varenda skriven text en drös grötmyndiga kommentarer om att jag är enfaldig, naiv och förmodligen kommunist, gärna ackompanjerade av olika typer av härskartekniker som på olika sätt går ut på att förminska mig som människa och skribent.

Med andra ord: näthat och nättroll finns överallt, i alla politiska och religiösa grupperingar. Men det är ingenting jag rör upp himmel och jord över. Folk har rätt att tycka vad de vill och det är främmande för mig att jämföra hat med hot.

Ibland tycker jag synd om nättrollen också. Det verkar ju vara ett tvång för vissa att spamma ner hela kommentarsfält med sitt gift, och människor som gör så kan inte må särskilt bra.

Samtidigt har man, på en offentlig plattform – oavsett om det är en stor kvällsdrake eller en opinionsblogg som Det Goda Samhället – ett ansvar för att upprätthålla en viss ordning så att seriösa läsare också kan kommentera och diskutera. Det kan de inte om kommentarsfälten översvämmas av otidigheter och oförskämdheter. För trollen häcklar ju inte bara skribenter utan även andra som kommenterar och det är ett betydligt större problem.

Det är därför vi har blivit tuffare i kommentarsfälten. För de seriösa läsarnas skull – inte för vår egen. Vi tål en hel del, men vi vill inte att våra läsare ska utsättas för den dåliga stämning som oundvikligen blir följden av alltför många oförskämda och omotiverade påhopp.