PATRIK ENGELLAU: Politikerväldets mekanismer

När jag för trettiofem år sedan i historieboken På Spaning efter Moder Sveas Själ myntade begreppet Politikerväldet var avsikterna rent deskriptiva. Jag ville bara hitta en lämplig beteckning på vår historiska era. Jag tyckte att ”Demokratins tidevarv” och sådant som man kan finna i skolböcker i historia var för fjäskigt och självförhärligande. Jag gjorde det självklara, nämligen identifierade den lilla grupp på något tiotusental personer varav de flesta inte har något att säga till om men som trots sin antalsmässiga ringhet kontrollerar ungefär halva bruttonationalprodukten. Ingen grupp i Sverige har så mycket makt och inflytande över vad som sker i landet, sa jag mig, och därför föll det sig naturligt att kalla hela epoken för Politikerväldet.

Men bara för att man hittar på ett användbart ord har man inte sagt så mycket om den således namngivna företeelsen. Man vet inte om den är bra eller dålig. Andra historiska epoker, till exempel Vasatiden och den Gustavianska tiden, var bra om du frågar mig medan det Karolinska enväldets andra del under Karl XII var en ruskig period med krig och svält. (Jag vet att det inte är riktigt seriöst med sådana förenklade omdömen men det känns praktiskt.)

För trettiofem år sedan kunde det förefalla naturligt att hylla Politikerväldet för dess framgångar. Under dess ledning hade Sverige trots allt blivit ett av världens mest framgångsrika länder. Även om allt gott inte var politikernas förtjänst så tycktes de åtminstone inte ha stått i vägen för en god utveckling.

Nu känns det inte längre så. Politikerväldet är inte längre oskyldigt till Sveriges tilltagande problem. Dess taffliga hantering av coronapandemin är ett plågsamt exempel på dess oförmåga men långt ifrån det enda. Samma tafatthet avspeglar sig också i kriminalpolitiken, skolpolitiken och invandringspolitiken för att bara dra några kort ur leken.

Länge trodde man att Politikerväldets oförmåga hade något med ideologier att göra och att det hela skulle reda upp sig om regeringen bara besattes av andra politiker med mindre skadliga ideologier. Så tror jag delvis fortfarande. Självklart måste det gå bättre för Sverige om landet regeras av politiker som bara är lite PK-istiska i stället för av politiker som är mycket PK-istiska. Men jag blir alltmer övertygad om att Sveriges problem orsakas av att våra främsta ledare består av underhaltigt människomaterial och att det ligger i Politikerväldets natur att sålla fram särskilt olämpliga människor.

Kanske hade jag inte vågat ta till sådana brösttoner om jag inte just läst Erik Lidströms nyutkomna bok Representativ demokrati, Vulkan förlag, en bok som är så förtätad att den ibland är svårläst men ofta öppnar för djupa insikter, exempelvis just i frågan hur folk rekryteras till politikerväldet:

Snart kommer ungdomsförbunden inte att behöva ha några medlemmar alls, förutom en uppsättning mer eller mindre utsedda politiska broilers. I vissa kommuner utgår idag bidragen till ungdomsförbunden baserat på hur många mandat moderpartierna har i kommunfullmäktige… I teorin behöver därför ett sådant ungdomsförbund knappt några medlemmar alls. Tvärtom talar egenintresset emot att det skulle ha fler medlemmar än några politikerbarn och deras nära vänner. Annars måste ju dels flera dela på partistödet, dels så kommer ju fler att senare konkurrera om de framtida maktpositionerna.

Förstår du? Politikerväldet har riggat sitt system i syfte att begränsa det antal personer som kan komma ifråga för att leda landet. Vad är det då för typ av människor som blir utvalda?

Det är från de politiska ungdomsförbunden, denna synnerligen begränsade och mycket speciellt utvalda skara som framtida partiledare, ministrar, statssekreterare och andra ledande politiska representanter sedan koopteras [betyder ”inväljs”; PE:s kommentar] av partierna… Ifall man skött sig, ifall man följt partilinjen, i synnerhet ifall man i alla sina förehavanden gentemot omvärlden varit lojal mot partiet… så kan man en dag komma på tal som inflytelserik rikspolitiker. Inga andra göre sig i princip besvär… Partiledaren eller partiledningen kontrollerar nära nog alla partiets resurser, inklusive sådant som utskottsuppdrag i riksdagen. De som går emot partilinjen förlorar sina utskottsuppdrag. De förlorar normalt också möjligheten till omval till riksdagen.

Det betyder att Politikerväldets ledande individer för att säkra sina positioner ser till att seriösa, självständiga, kraftfulla figurer hålls borta. Just den typen av människomaterial som skulle behövas i Sveriges ledning skuffas undan för att Politikerväldet inte vill utmanas. De statsmän vi skulle behöva är portade. Tänk på det när du får vänta på ditt vaccin.

Patrik Engellau