I svallvågorna efter amerikanska valet utspelades ett intressant samtal mellan Ronie Berggren och Olle Reimers, båda USA-kännare och återkommande skribenter på Det goda samhället.

Ronie Berggren menar att den som tillgriper konspirationsteorier för att förklara skeenden inom politiken, exempelvis det amerikanska presidentvalet, är ute på hal is och närmar sig religionens träskmarker. Han beskriver till och med tron på konspirationer som vår tids esoteriska rörelse.

Olle Reimers däremot menar att konspirationer är en fullt rimlig hypotes, när andra förklaringar ter sig osannolika. Alltså något som väl låter sig förenas med rationellt tänkande. Att konspirationsteorierna förblir obevisade gör dem inte ”esoteriska”, utan till just ”teorier”. Inom den vetenskapliga sfären är det till exempel fullt legitimt att lansera teorier som inte till hundra procent låter sig bevisas, så länge man erkänner att de är teorier.

Även Rickard Sörman tangerar ämnet i en krönika och mitt intryck är att Sörman lutar mer åt Berggrens ståndpunkt, medan jag själv känner mig mer besläktad med Reimers. Det kan se ut som att en vattendelare klyver den nykonservativa rörelsen i två delar, där de konspirationstroende finns på ena sidan och de icke-konspirationstroende på den andra.

Jag köper inte riktigt den uppdelningen. Det finns nog ingen seriös debattör som tror att vi genom officiella kanaler får reda på hela den osminkade sanningen. Alla inser att politiker döljer ett och annat, att dom inte alltid avslöjar sina motiv och ibland till och med ljuger. Vad Stefan Löfven säger i TV behöver inte överensstämma med vad han säger till Ygeman i kafferummet. Inte heller media är särskilt pålitliga, och det är inte helt slumpartat hur man slirar på sanningen. Få skulle säga att svenska tidningar gett en opartisk bild av politikern Donald Trump, för att ta ett exempel. Så i större eller mindre grad är vi alla konspirationsteoretiker.

Skillnaden ligger snarare i hur välorganiserade, samordnade och storskaliga vi tror att konspirationerna är. Att Socialdemokraterna under lång tid använt humanismen som täckmantel, för att importera hundratusentals outbildade migranter (i förhoppningen att de ska rösta socialdemokratiskt) håller nog många med om. Att Bill Gates och vaccinationsindustrin slagit sina påsar ihop med amerikanska toppolitiker och höjdare inom WHO, för att lättare kunna kränga sina produkter på världsmarknaden, är mera svårsmält. Inget av påståendena går att bevisa, man får helt enkelt väga argumenten för och emot.

Så istället för att kategoriskt avfärda konspirationsteorier, bör vi värdera dem för vad de är. För att ta ett annat exempel. Under 2019 spreds en konspirationsteori som gick ut på att hela västvärlden genomsyrades av rasism och att vi inte bryr oss om ”svarta liv”, vilket orsakade kravaller och förödelse inte bara i USA utan även i min hemstad Göteborg. Det finns tunga argument för att just den konspirationsteorin var fel, men det behöver inte betyda alla är det.

Samtidigt har Ronie Berggren en poäng när han kallar tron på konspirationer för vår tids ”esoteriska rörelse”. Att just konspirationsteorier väcker kraftiga motreaktioner, kan ju bero på att det finns gott om galenskaper i genren, men också att de rycker undan grunden vi står på. Om vi inte kan lita på att världen fungerar ungefär som vi lärt oss att den gör, vad ska vi då lita på? Öppnar inte det dörrarna för total relativism och anarki? Jag har träffat intelligenta och rationellt tänkande muslimer, som inte vill ifrågasätta en stavelse i Koranen. För vi måste ju ändå ha en grund att stå på, var hamnar vi annars?

Så vad händer om världen förefaller allt obegripligare, och den ena absurditeten efter den andra utspelas inför våra ögon? Dels kan man reagera som Ronie Berggren, och argumentera för att de officiella förklaringarna trots allt stämmer. Om amerikanska domstolar säger att presidentvalet gick rätt till, måste man acceptera det. Likaså förklaringarna till varför tvillingtornen rasade efter 9/11 och hur det gick till när JFK blev skjuten. Alternativa förklaringar är sämre, kanske just för att de är alternativa. Det låter i mina öron lite som det där försvaret av Koranen, men jag ska inte vara för säker. Jämfört med Ronie är mina kunskaper om USA begränsade och jag har inte läst alla böcker i ämnet.

Ett annat sätt att reagera är att släppa alla fördämningar och låta den fasta grunden ryckas undan. Dom som väljer det alternativet tenderar att hamna på den där ”esoteriska vägen” Berggren talar om. Människan tycker inte om tomrum, och kan man inte lita på att den yttre bilden av verkligheten stämmer, sätter man sin lit till den inre. Ett exempel är webbkanaler Wake up Globe, som använt några av de populäraste konspirationsteorierna för att leda in oss på ett andligt sökande, inte helt olikt New Age.

Jag medger att jag känner mig lite förvirrad, och tycker det är svårt att avgöra vem som har mest rätt eller mest fel. Eller som en klok man sa: ”Egentligen vet vi inte ett djävla dugg”.