BITTE ASSARMO: Min kärleksförklaring till en stor dramatiker

Igår nåddes jag, som så många av andra, av nyheten att Lars Norén gått bort. Och fast jag inte kände honom personligen greps jag av en nästan outhärdlig sorg. Alla dessa teaterupplevelser, all gråt, alla skratt… Få dramatiker har gripit tag i mitt hjärta så som Lars Norén.

Jag vet att Norén också har sina kritiker. Och de är ofta högljudda. Norén är hemsk, hans pjäser nattsvarta och deprimerande, han häcklar kärnfamiljen och sprider splittring, och så vidare i all oändlighet. Men jag håller inte med. Och jag lyssnar inte ens på kritiken. Det här är nämligen en kärleksförklaring till Lars Norén.

Ja. Jag älskar Lars Noréns dramatik och det har jag gjort sedan jag såg Natten är dagens mor och Kaos är granne med Gud första gången. Och jag har aldrig upplevt något deprimerande i hans pjäser. Däremot finns en äkthet och en närvaro som få andra kan förmedla.

Det är klart att det ofta är den dysfunktionella familjen som står i fokus för Noréns familjedrama – men säg mig då vilken familj som är perfekt? I Noréns pjäser är kaoset och turbulensen ständigt närvarande, men där finns även gränslös kärlek och en fantastisk svart humor. Hans pjäser häcklar inte kärnfamiljen. Däremot visar de att kärleken finns även i de dysfunktionella familjerna. Jag kan inte ens greppa att det finns människor som inte ser och förstår det.

De första pjäserna såg jag på TV tillsammans med mina föräldrar. Och de, som i sin ungdom lyssnat på radioteaterns uppsättningar av Ibsens och Strindbergs stora verk, blev – och förblev – fullkomligt hänförda. Senare hade jag glädjen att se många av hans pjäser på teatern, senast i augusti 2017 då Och ge oss skuggorna hade nypremiär på Dramaten.

Och ge oss skuggorna är Noréns berättelse om den amerikanske dramatikern och Nobelpristagaren Eugene O’Neill och dennes familj. O’Neill själv är i sin tur starkt förknippad med just Dramaten. 1956 stod den svenska nationalscenen för uruppförandet av hans självbiografiska mästerverk Lång dags färd mot natt, och senare testamenterade han verket till Dramaten.

När Och ge oss skuggorna hade urpremiär 1991 spelades Eugene O’Neill av Max von Sydow och hans fru Carlotta av Margaretha Krook. De båda sönerna Shane och Eugene JR gestaltades av Peter Andersson och Reine Brynolfsson. I 2017 års uppsättning spelades rollerna av Örjan Ramberg, Lena Endre, Erik Ehn och Thomas Hanzon. Och ensemblen bjöd på en föreställning som gick rakt in i både själ och hjärta. Hat, kärlek, glädje, sorg, ångest, vrede – allt det som finns där under ytan i alla familjer, och som Lars Norén serverar med osviklig fingertoppskänsla.

Bara några månader senare sveptes Örjan Ramberg bort av #metoorörelsen, för något han gjort långt tidigare och redan straffats för. Och Dramaten miste en av sina stora. Än idag är hans monolog i Och ge oss skuggorna något av det starkaste jag upplevt i en teatersalong.

För några år sedan träffade min son, som sysslar med kändisjournalistik, Johan Renck, efter att denne gjort succé som regissör av Netflix-serien Bloodline. Sonen, som liksom resten av familjen, är en stor Norénfantast, sa då tiĺl Renck att han tyckte att Bloodline kändes som en Norénpjäs förflyttad till soliga Florida. Johan Renck svarade då att det var just den känslan han hade velat åstadkomma.

En älskad dramatiker, alltså. Och en dramatiker som gett avtryck inte bara på teaterscenen utan i många sammanhang. Den störste vi haft i modern tid. Så minns jag Lars Norén.

Bitte Assarmo