PATRIK ENGELLAU: Ekonomisk utveckling

Några läsare har varit vänliga att kommentera en fundering som jag nyligen presenterade. Så här lät funderingen:

En grundläggande fråga med vilken jag i min barnslighet oavsiktligt retat upp en del nationalekonomer är hur marknader uppstår. Det är fundamentalt för nationalekonomin men helt bortglömt sedan Jean-Baptiste Say år 1803 skrev en uppsats i ärendet. Tänk dig en ekonomi som består av en fiskare och en bagare. Fiskaren fiskar två fiskar om dagen och bagaren bakar två bröd om dagen. De byter en fisk mot ett bröd och lever båda på en fisk plus ett bröd vardera om dagen. Ett system i jämvikt.

Men så går fiskaren och uppfinner en hulling och drar i stället upp tre fiskar om dagen. Vem ska köpa den extra fisken? Bagaren har ju bara sitt enda extrabröd att erbjuda. Det enda som händer är att det marknadsförda utbudet av fisk fördubblas medan efterfrågan är densamma. Innovationen leder till att priset på fisk kanske halveras. Vilken torsk för den uppfinningsrike fiskaren! Hullingen hjälpte inte för det fanns ingen marknad för större fångster. Sådant gillar inte nationalekonomer att fundera över.

Sådana enkla frågor anses ofta triviala och onödiga. Om man frågar folk varför solen går upp varje dag blir en del nervösa och säger ”vadå, det är väl inget konstigt, det gör den ju varenda dag” och man anar att de i andanom lägger till ”dumhuvud!”. Att jag ställde mig frågan om marknaderna berodde på att jag förberedde mig för att resa till Afrika för att på de svenska skattebetalarnas bekostnad utveckla den nyligen frigivna portugisiska kolonin Guinea-Bissau. Jag ville veta hur ekonomisk utveckling egentligen går till. Därför började jag på fritiden doktorera i ekonomisk historia vid Uppsala universitet. Där skulle de väl veta. Böcker och tentor var snart avklarade och sedan var det doktorsuppsatsen där man förväntas föra vetenskapen framåt.

När jag jämförde Sverige med Guinea-Bissau (dit jag rest i Sida-tjänsten några gånger) var att Sveriges ekonomi på något till synes automatiskt och halvt magiskt sätt växte med några procent om året medan Guinea-Bissau ekonomi med en viss överdrift inte hade växt alls på flera hundra år. Hur kunde det komma sig och vad kunde jag göra åt saken?

Det var så jag kom på liknelsen och fiskaren och bagaren. Jag tänkte att en kultur bestående av uppfinningsrika och driftiga typer som fiskaren självklart skulle växa med flera procent om året. Och nu kommer svaret på frågan om hur marknader uppstår: i en sådan ekonomi löser sig problemet av sig självt för den andra fisken säljs till en påhittig människa som har kommit på att hon kan göra tvål och deodorant att byta mot en fisk. Och vid sidan av sådana företagare finns i en ekonomi som den svenska annat driftigt folk som hela dagarna tänker på hur de ska få produktionen att löpa smidigare, snabbare och enklare så att produktiviteten hela tiden ökar. Arbetskraft blir friställd men sugs genast upp i annan produktion vilket underlättas om arbetskraften av sig själv är så ambitiös att han gått på kurs och lärt sig AI eller tyska. I ett land som fungerar på det sättet existerar inte frågan om hur marknader uppstår ty det gör de av sig själva. Blotta frågan gör nationalekonomerna illa till mods.

Den fråga jag ställde mig var hur man gör för att förmå en ekonomi av bagare som inte ägnar sig åt produktivitetsutveckling till att bete sig som en ekonomi av fiskare som ständigt funderar på större fångster. Det här är inget teoretiskt finlir utan jordnära vardagsfrågor för den ekonomiska utvecklingens praktiska rallare, det vill säga sådana som jag förberedde mig för att bli. För svenska biståndspengar och med hjälp av importerad teknik och utländska experter kunde man exempelvis starta ett modernt sågverk vilket lokalt kunde leda till en fullständigt överväldigande produktivitetsutveckling. Men sedan då? Bönderna på trakten fortsatte att odla sitt ris för självförsörjning som sedan urminnes tider. Utvecklingsmotorn hade gjort några hack och sedan avstannat.

Min avhandling skulle heta ”Teorin om den ensidiga produktivitetstutvecklingen” men det blev inget av med den vilket dels berodde på att jag inte kunde övertyga det högre ekonomiska historieseminariet om att problemet faktiskt existerade (det vara närapå rasistiskt av mig att påstå att det skulle vara någon skillnad mellan svenskar och guinea-bissauaner), dels på att jag i tjänsten plötsligt kallades till händelsernas centrum, alltså Bissau.

Där insåg jag snart att problemet var mycket större än jag anat. Ansatsen var rätt. Ett samhälles utvecklingskraft sitter i skallarna på samhällsmedlemmarna. Det finns samhällen där nästan alla tänker som fiskarena i min fundering och andra samhällen där alla tänker som bagarna. Det går som det går. Ofta blir det en dualekonomi, alltså en ekonomi där fiskaretyperna bygger sig Täby-liknande enklaver med vakter och murar med ingjutna glasskärvor och bagaretypernas områden förvandlas till slum och avskrädeshögar. (För övrigt håller vi numera på att skapa en dualekonomi av Sverige, en utveckling som gick att förutsäga redan på sjuttiotalet. Jag resonerade om saken med president Luís Cabral. Han hävdade att hans land snart skulle bli som Sverige. Jag hävdade artigt att jag trodde Sverige skulle bli som Guinea-Bissau. Så fjäskar diplomater understundom. Tyvärr fick jag rätt.) Jag förstod att det här med ekonomisk utveckling inte hade så mycket med nationalekonomi som med nationalpsykologi att göra.

Sedan kom jag inte längre ty den relevanta frågan handlade nu plötsligt om hur man kan ändra nationalpsykologin eller i varje fall kommunalpsykologin eller den lokala bostadsområdespsykologin för den delen. Det är den fråga som vi numera i Sverige har samma problem med som Guinea-Bissau hade redan för fyrtio år sedan (och fortfarande förstås eftersom det mesta gått åt pipan i det landet). Det smärtar mig att säga det men jag tror inte att vi svenskar lyckas så mycket bättre än afrikanerna vilket beror på att den svenska analysen är fel. Vi tror att våra inhemska underutvecklingsproblem beror på socioekonomiska faktorer, till exempel trångboddhet. Det gör de inte. Problemen beror på felaktigt och underutvecklat tänkande som de av oss som guschelov ännu kan tänka klart borde avslöja och motarbeta i stället för att understödja och smeka medhårs. Hemspråksundervisning och kulturbidrag till gangsterrap hjälper oss inte framåt.

Patrik Engellau