ANDERS LEION: Vintersagor

För några år sedan hörde jag i ett radioprogram Göran Palm och Ted Ström samtidigt intervjuas om sina respektive vintersagor. Göran Palms En vintersaga började skrivas 1984 och de fyra volymerna samlades i en volym 2016. Verket omfattar 1400 sidor på blankvers. Ted Ströms En vintersagaockså från 1984, kan sjungas på fyra minuter. 

Jag har inte läst En vintersaga och kan inte avge något omdöme om Palms verk, men jag kommer ihåg hur störd han var och hur avundsjuk han lät – även om han försökte dölja det – över att Ströms Vintersaga fått så stor uppmärksamhet och blivit så övermåttan älskad. 

Jag påmindes om de båda sagorna när jag lyssnade på det häprogrammet. Efter att ha hört det mejlade jag mina barn och meddelade dem vilken musik jag vill ha på min begravning – just Ströms En vintersaga, kanske i Jerry Williams version. Monika Törnells version är mest känd, och kanske den bästa – men måhända lite väl ohämmat utlevande på en begravning. 

Denna vittomfamnande berättelse om Sverige kom till världen för snart 40 år sedan, till ett helt annat land än dagens Sverige. I programmet ovan säger Katarina Barrling att texten är ”hemsk”. Hon syftar möjligen på orden ”en överdos på Skärholmens station”. Och visst, ordet ”överdos” är kanske inte så vanligt i sångtexter, men ändå inte särskilt upprörande. Hon för också ett mycket intressant resonemang om den infrastruktur som utförligt benämns i visan – också det en ovanlighet. Alla dessa motorvägar, tunnelbanor, järnvägar, hamnar och annat är till för den enskilda människan – men låser henne också.  

Jag skulle hellre säga att texten är romantisk och nostalgisk. När visan kom älskades den kanske för att man kände igen sig, att landet var välbekant för vaoch en och omtyckt för sin vardagliga gråhet – som också kan förborga en skönhet, som Barrling säger. 

Idag älskas den, tror jag, just av nostalgiska skäl. Det är ett förlorat och mycket saknat Sverige som beskrivs. Det var ett lugnt land, visserligen modernt och beroende av all sin infrastruktur, men också så lugnt och tryggt att en gumma på spark kan få uppmärksamhet. 

Några dagar efter radioprogrammet publicerade DN en hyllning till  The Wire. Jag skrev om Tv-serien för ett par år  sedan. Serien kom till Sverige 2003. 

Det är inte länge sedan. När jag såg seriens skildring av hur den narkotikaförsörjda brottsligheten korrumperade och styrde skolan, facket i hamnen och även politiken, förfärades jag men suckade också belåtet att så har vi det i alla fall inte i Sverige. 

Tänk att jag kunde vara så barnslig ännu för knappt tjugu år sedan! I min kolumn som jag länkar till ovan hade jag hunnit sansa mig och klarare kunnat se verkligheten. 

Jag behöver inte upprepa det som där står. Det är bara underligt att ännu ingen politiker har blivit fälld för korruption. Fast jag kanske bara är illa informerad? Vad händer egentligen i Södertälje? En enkel sökning visar att det visst finns korruption i staden, vilket lett till att tjänstemän avskedats – men det finns ingen dom mot någon politiker, så vitt jag kunnat finna. 

Och det är väl det som är det svenska systemets finess: Pengar går till särskilda grupper mot att de förklarar sig komma att i val stödja den politiska maktgruppering som kan bevilja dem pengar – under olika förevändningar. De flesta partier deltar i denna hantering, men särskilt SocialdemokraternaDenna anpassning till grupper som kan leverera röster i klump är mycket tydlig i Malmö. Resultatet har blivit en korrumperad, neddekad stad som inte kan försörja sig själv. Det gör inget. Skatteutjämningssystemet garanterar att staden kan fortsätta sin verksamhet, utan någon budgetbegränsning.  

Och det kollektiva beslutsfattandet och det kollektiva pengamottagandet gör att ingen enskild politiker eller tjänstemän behöver blotta sig. 

Sverige förtjänar verkligen en ny The Wire. 

Till dess får vi väl trösta oss med bilder av ett svunnet Sverige. Vi får lyssna på En vintersaga en gång till, kanske denna snyggt bildsatta. (Ni märker väl den försiktiga moderniseringen?). 

Anders Leion