GUNNAR SANDELIN: Så förstörs Sverige – ”Stanna, horunge!”

Förra sommaren stod jag och väntade på att trafikljuset för fotgängare skulle slå om till grönt, så att jag kunde korsa gatan i mina tämligen lugna innerstadskvarter. En kvinnlig förare hade just stannat vid övergångsstället och väntade på sin tur för att köra. Samtidigt kommer tre ungdomar, en tjej och två grabbar i 20 till 25-års åldern, av utseendet att döma med bakgrund i Mellanöstern, gående mot rött.

När de passerar den väntande bilen, som fått grönt ljus och gjort sig beredd att ge sig iväg, stannar de mitt i gatan. Den unga tjejen går fram och sparkar till kofångaren och skriker: ”Stanna, horunge!”. Efter denna markering av vilka det är som ”äger”, drar de skrattande vidare. Jag har bott i nästan hela mitt snart 70-åriga liv på Södermalm. Min omedelbara spontana känsla var: ”Ni ska ut! Ni förstör mitt land på samma sätt som ni har förstört ert eget.”

Gatubilden har förändrats under senare år, särskilt efter att ett äldreboende i området med cirka 200 platser gjorts om till genomgångsbostäder för asylinvandrare, varpå en skola i kvarteret blev den första i innerstaden att i större omfattning ta emot ”ensamkommande”.

Här berättar idrottsprofilen och tidigare svenske mästaren i tyngdlyftning, Lennart ”Hoa-Hoa” Dahlgren (bilden), om politikernas lögner i samband med att hans mamma tvingades att flytta ut. SwebbTV har nyligen lagt ut intervjun igen på sin egen plattform, efter att deras produktion på flera hundra inslag permanent raderats av YouTube.

En kväll hösten 2017 kom jag hem sent. På andra sidan gatan dök en grupp med fyra unga män upp ur halvdunklet, vilka inte kunde vara några andra än de marockanska ”gatubarn” som då sökte sig till Stockholm i stort antal (cirka 200, enligt media). Jag minns hur rädd jag blev när jag såg hur hårda, kalla och farliga de såg ut. Vi var ensamma på gatan, och jag skulle inte ha en chans. Emellertid lyckades jag smita in i min port, som låg precis runt hörnet. Det kan låta dramatiskt, men efteråt kändes det som om jag hade räddat mitt liv.

Jag pratar med en vän som vid två tillfällen har blivit nedsparkad av liknande gäng på Södermalm. I båda fallen hade han tur, då han blev han räddad från vidare misshandel av rättrådiga och beslutsamma människor som tillsammans vågade ingripa och jaga bort förövarna.

Samtidigt skrev en kvinnlig ledarskribent i Dagens Nyheter att dessa personer (snarare vargar i flock, som jag upplevde dem) var utsatta ”barn”.

Visserligen är de ”hårda och undanglidande”, men samtidigt är de ”skyddsvärda”, för barn är alltid ”små och ömtåliga”. Därför har vi en skyldighet att vara deras ställföreträdande föräldrar, menade hon. Det är bara ett av otaliga exempel på att vi lever i ett land där vi befinner oss i två motsatta läger, med verklighetsuppfattningar och ”narrativ” som är på total kollisionskurs med varandra.

Detta beror till stor del på att PK-etablissemanget, förutom att använda sig av ett språk med vilket de ständigt gestaltar verkligheten så att det passar deras agenda, inte heller har vare sig vilja eller förmåga att vädra vilka faror som hotar oss som inte tillhör eliten. En spade får aldrig kallas en spade. Därför går det inte heller att föra en diskussion om massinvandringen från tredje världen, som problemens moder, vilket är nödvändigt för att försöka skademinimera de enorma ”utmaningar” som vi står mitt i. När landet förfaller, matas vi istället med berättelser om att det mer eller mindre alltid har varit så här (med våldtäkter, bil- och skolbränder, gängkriminalitet, förnedringsrån etc.).

När personer med invandrarbakgrund begår brott skriver media ofta ”svenskfödda” eller ”svenskar”, om de är födda här i landet eller har blivit svenska medborgare. Sällan nämns ”utländsk bakgrund” eller ”svensk medborgare” med rötter i ett annat land. Detta harmonierar med våra myndigheters iver att omformulera den svenska identiteten, som när SCB och Migrationsverket 2003 beslöt att ändra definitionen så att det med ”svensk bakgrund” räckte med att ha en inrikes född förälder, mot tidigare två. Vips blev vi över en natt en halv miljon fler ”svenskar” i statistiken!

Jag ser hur mångkulturen blir alltmer fruktad i takt med att våra makthavare gör vad de kan för att alla ska få sin beskärda del av den. I min bekantskapskrets är den ständigt en gnagande oro, mycket vad gäller att ens boendeområde ska förvandlas till en plats där man inte vill bo. Hur ska man kunna fly undan massmigrationens konsekvenser? En av mina klokaste vänner som bor i min närhet vill inte längre gå ut om kvällarna. Till mina kvarter dras nu direktlinjer från de mest problemfyllda ”utanförskapsområdena” i ett nytt tunnelbanebygge. Det ger en föraning om att vi sannolikt framöver riskerar att få mer av det beteende som jag inledde texten med.

Trots allt tal om att vi har förändrat vår migrationspolitik, att den skulle ligga på EU:s miniminivå, rullar allt på som tidigare. Detta har jag nyligen skrivit om här på sajten.

Förra året beviljade vi asyl till nästan tre gånger så många personer som vad övriga Norden gjorde tillsammans. Det totala inflödet med 89 000 beviljade uppehållstillstånd är bara en minskning med 25 procent jämfört med 2019.

Men det dysfunktionella Sverige tycks vara oförmöget att ändra kurs. Marschen mot den mångkulturella utopin fortsätter, i stort sett i samma takt som den gjort under hela 2000-talet. För många av oss för den med sig en vånda som PK-adeln aldrig behöver möta i sin vardag.

Gunnar Sandelin