PATRIK ENGELLAU: Grundfrågan än en gång

Coronapandemin är intressant på det sättet att den presenterar oss för problem för vilka vi – där ”vi” betyder såväl enskilda människor som ”ansvariga” myndigheter – saknar etablerade lösningar och därför tvingas experimentera och liksom treva oss fram. Frågan är vilka regler som gäller för det svenska experimenterandet och trevandet. Vilken är Sveriges problemlösningsalgoritm?

Jag kanske har missförstått vad som sker omkring mig men det känns som om algoritmen lyder så här:

Låt bli att lösa problemen på den nivå där de uppträder. Om detta väcker anstöt ska problemen överlämnas till högre hierarkiska nivåer där något kraftfullt görs som inte löser problemen eftersom de bara kan lösas på den nivå där de uppträder, allt enligt principen att om du får punka på cykeln så finns inte lösningen i Rosenbad.

Vid det här laget har jag talat med många människor varav åtskilliga är praktiserande läkare om det förhållande som doktor Jon Tallinger larmade om i våras. Förhållandet är att sjuka människor på äldreboenden inte fått syrgas när det behövts och därför dött i onödan, ofta efter palliativvård med morfin. Att syrgas ska ordineras folk med andningssvårigheter verkar vara grundkunskap inom medicinen. På varje äldreboende, har man försäkrat mig, finns det i alla fall någon person i ansvarig ställning som innehar sådan baskunskap.

Doktor Tallingers larm var att det inte erbjöds syrgas till sjuka äldre på äldreboendena. Det berodde åtminstone delvis på att kommunerna sedan Ädelreformen år 1992 varit förbjudna att syssla med medicinsk vård – dit syrgasbehandling av något skäl räknas – men framför allt på att de ansvariga på äldreboendena inte haft initiativkraft nog att beställa syrgas vilket lätt kan göras på internet. I stället fick de coronasjuka dö.

Jag har frågat erfarna läkare hur många covidsjuka äldre som de tror hade överlevt, åtminstone ett tag, om de fått medicinsk behandling. Läkarna har sagt mellan en fjärdedel och hälften. Sådana bedömningar är förstås skott från höften men min slutsats är att fördelarna med en friare förskrivning av syrgas åtminstone inte varit försumbara.

Men det blev alltså inte syrgas, allt enligt principen att vi i Sverige låter bli att lösa problemen där de uppträder. Det finns många exempel på det. I skolan uppträder de flesta problemen i klassrummet men lärare törs ofta inte lösa dem av rädsla för att bli anmälda till någon myndighet. Det är efter vad jag har förstått på motsvarande sätt med ordningspoliser på gator och torg vilket är platser där kriminalitet uppträder.

Döden i äldrevården upptäcktes så småningom men i stället för att skicka ut Lena Hallengren med en trucklast syrgasaggregat till äldreboendena tillsatte regeringen en Coronakommission med särskild inriktning på äldreomsorgen. Kommissionen kom fram till att rätta stället att lösa äldreomsorgens problem var Rosenbad enligt principen att ”regeringen styr riket” som det står i regeringsformen. Regeringen fick ångest över detta oväntade uppdrag, såg sig omkring i världen för att undersöka vad andra länder gjorde och upptäckte att andra regeringar ofta försökte stänga ned sina ekonomier för att folk inte skulle kunna träffas och smitta varandra. Men för svensk del behövdes en ny lag som gav regeringen rätt att helt eller delvis stänga landet. Den lagen ska komma den 10 januari.

Varför brydde sig Coronakommissionen inte om att söka lösningar på den nivå där problemen fanns, nämligen i det här fallet inom äldreomsorgen, utan i stället skicka problemet uppåt i samhällshierarkin där ingen sysslar med syrgas? Jag tror att det är den svenska algoritmen. Vi tror alltid på centralisering och övergripande beslut och mer samordning.

Sveriges tidigare av många länder så uppmärksammade och ofta nedvärderade coronapolitik – om det nu var en politik och inte bara ytterligare ett utslag av grundprincipen att man inte ska göra något – var troligen väl avvägd om man bortser från den stora dödligheten bland äldre. Öppenheten gjorde att den svenska ekonomin slapp ta så mycket stryk. Det förefaller som det svenska BNP-tappet för 2020 blir betydligt mindre än för jämförbara länder.

Om det är en klokare politik att helt eller delvis stänga Sveriges ekonomi än att skicka ut Hallengren med en last syrgasutrustning vet ingen. Men det finns en stark internationell opinion, även bland läkare, som inte tror att det hjälper med nedstängningar. En del, kanske alltfler, menar att det i stället stjälper. Här är ett färskt exempel från The Jerusalem Post där en tysk professor förklarar att om regeringarna stänger av vissa ställen så blir det trängre på de återstående, tillåtna platserna och då sprider sig viruset mer obehindrat. En teori så god som en ann.

Det är inte bara inom äldreomsorgen som det underlåts att ta initiativ utan även hos regeringen. Virusanalytikern Rasmus Bech Hansen uttalar sig i Svenska Dagbladet:

Han konstaterar också att många av EU-länderna passivt inväntat EU-kommissionens avtal med vaccinbolagen, i stället för att agera på egen hand.

”De olika länderna kunde gjort mer själva. Det finns inget i EU:s vaccinstrategi som hindrar detta. Tyskland och Ungern har nu gjort egna överenskommelser med vaccinbolag. Det är märkligt att regeringarna i Sverige och Danmark, som bägge har starka life science-industrier, inte pushat och stött egen vaccinutveckling och tillverkning.”

Oföretagsamhet och förkärlek för byråkrati är Sveriges problem.

Patrik Engellau