ANDERS LEION: Ett platt, tråkigt landskap

Det talas ibland om ett fornt Sverige som var så enhetligt, ordentligt, och inrutat att det också blev tråkigt och platt. Det var ett kristet Sverige där barnen bad morgonbön och lärde sig psalmer i skolan, där familjen gick på söndagspromenader och männen lyfte på hattarna mot varandra och där barnen kunde vara ute hela dagar i sträck, till långt in på kvällarna, utan att föräldrarna behövde oroa sig. Kanske blev man irriterad om barnen inte passade mattiderna…

I detta Sverige var det tacksamt att vara avvikare, att vara rebell. En generation kunde låta sig roas av – eller reta sig på – Herbert Tingstens avskaffande av djävulen.  Och Per Oscarssons kalsongavklädning roade än fler.

Lika lugn och förutsebar var den politiska debatten. Tidningarna höll sig till partilinjen och bjöd inte på några överraskningar. Alla visste vad som gällde.

Det samhälleliga landskapet var platt och tråkigt och just därför kunde de som ville och vågade avvika lätt göra sig synliga och hörda. Det gjorde kanske inte så många, men vid sidan av Tingsten fanns ändå Vilhelm Moberg, med bullrande stämma och stor ilska.

Under senare år har det inte funnits mycket enhetlighet, ordentlighet eller inrutad ordning. Däremot har den information och det meningsutbyte som bjudits av statsmedia och övriga traditionella media varit enhetlig och ordentligt inordnad under det som ansetts vara politiskt korrekt.

Också i detta landskap har det därför varit lätt att göra sig synlig. För ett femtontal år sedan försökte Mauricio Rojas (bilden) beskriva och väcka debatt om utanförskapsområden. Han blev mycket synlig, en måltavla för den vittspridda opinion som ansåg att man inte borde beskriva, än mindre kritisk granska dessa områden och den politik som skapat dem. Så ändades hans politiska karriär i Sverige.

Med tiden har ändå allt fler röster kritiserat den politik som lett till att allt färre föräldrar vågar låta sina barn ensamma leka fritt ute, utan uppsikt av vuxna. Den oro och det våld som kommit att prägla vardagen i skolor, i offentliga miljöer som bibliotek och simhallar och andra allmänna utrymmen som gator och torg förtigs inte längre unisont – även om försök ännu görs. Beskrivningar och kritik av dessa förhållanden har förtigits och skjutits undan och kritikerna försökte man stöta bort på samma sätt som man bemött Rojas.

Länge lyckades denna politik. De tidigaste och modigaste kritikerna fick betala dyrt. Gunnar Sandelin och andra fick inte längre tillgång till den offentlighet de ett antal år tidigare kunnat tillhöra. (Också nu är de utstötta, trots att många fler på senare tid stigit fram och framfört åsikter liknande deras. Att nu tillåta dem att synas i offentligheten på samma sätt som före deras utstötning vore ju att erkänna den behandling, de övergrepp som de utsattes för).

Med tiden formulerades allt mer kritik mot den invandringspolitik som både borgerliga och socialdemokratiska regeringar fört, och som lett till allt mer och allt grövre kriminalitet, allt fler illa fungerande skolor och allt större underskott i främst de kommunala budgetarna. Denna kritik kunde växa till sig sedan alliansen förlorade valet 2014 och därmed M och Kd så småningom börjat frigöra sig från sin tidigare invandringspolitik. (Jag nämner inget om politiken för integration. Denna finns nämligen bara som stelnade klyschor).

Alltså har i tidning efter tidning enstaka skribenter gjort sig väl synliga i det platta, likriktade åsiktslandskapet. De uppskjutande topparna har blivit allt fler. De har blivit så många att de sett på varandra och frågat sig om de inte tillsammans skulle kunna få ännu mer uppmärksamhet, ännu fler läsare och ännu större inverkan på opinionen. De grundade Bulletin.

Det har varit ett stort misstag, tror jag. Nu är de inte längre toppar som avtecknar sig mot i övrigt slätstrukna omgivningar. De har själva etablerat ett nytt, utjämnat landskap. De kan inte längre väcka uppmärksamhet genom att avvika. De avviker inte.  De har blivit helt förutsägbara. Den som öppnar deras tidning vet redan vad han kommer att möta. Och han kommer att möta det i den ena artikeln efter den andra, med små, kanske främst språkliga skillnader. Hur upphetsande är det?

Återstår att försöka väcka intresse med hjälp av vass nyhetsjournalistik. Det är dyrt. Det kommer man inte ha råd med. Alla opinionsskrivarna är för tung barlast.

Hur tänkte de? Tidningen kommer inte att överleva. Det kommer däremot de utsatta områdena, de usla skolorna, den grova kriminaliteten och den allmänna oordningen att göra. Skribenterna i Bulletin förmår inte utforma någon verksam politik. De försöker vara ett högkvarter utan armé.

Anders Leion