ANDERS LEION: Den välutvecklade ansvarslösheten

Merit Wager jämför i Bulletin hanteringen av Covid 19 i Finland och i 
SverigeI begreppet ansvar ingår att man erkänner sina misstag, rättar till dem och om de är grova, avgår från sin post så att någon bättre lämpad person kan ta över. En sådan insikt verkar saknas hos ministrarna i den svenska regeringen.” 

Hon säger sig inte förstå vad man menar med ansvar i Sverige, medan det däremot är klart i Finland. 

Jag förstår. I Sverige är ansvar samordningens avsikt och resultat. Det finns inte en fråga som skall behandlas, inte ett problem som skall lösas utan att först ärendet i fråga skall samordnas mellan alla tänkbara intressenter. Därmed blir ansvaret så utspätt att ingen ansvarig kan utpekas. Det är avsiktligt. 

Det har inte alltid varit så. I mitten av förra århundradet drevs ett sjukhus, ett lasarett, av en överläkare och en husmor. De behövde inte mer samordning än den som kunde ske vid lunchen eller vid ett möte i korridoren. Det var helt uppenbart vilket ansvar de hade – och de var stolta över att vara ansvariga, att driva och ansvara för verksamheten. 

Nya Karolinska har beskrivits som en härva av problem. Oavsett hur riktig denna beskrivning varit har det ändå varit tydligt att ingen ansvarig kunnat utpekas och ingen har velat vara ansvarig. 

Denna samordningens och ansvarslöshetens kultur har, som Merit Wager påpekar, blivit särskilt synlig under pandemin i Sverige. Från första början var det alldeles tydligt att regeringen ville skydda sig från befarad kritik genom att skjuta Folkhälsomydigheten framför sig. Denna hänvisar i sin tur till en rad andra myndigheter och till kommuner och regioner när den skall redogöra för resultatet av sina insatser.  

Under närmast föregående kriser hade regeringen gravt misslyckats, och vis av denna erfarenhet försökte den skydda sig genom att på detta sätt smita från ansvaret. Tsunamin i Thailand liksom Estonia-katastrofen avslöjade regeringens oförmåga att hantera kriser– och oviljan att överhuvud taget befatta sig med kriser. 

Nu, när Folkhälsomydigheten har misslyckats, söker regeringen förtvivlat efter en ny strategi, utan att veta i vilket väderstreck en sådan står att finna. Därav ryckigheten och otydligheten i förordade riktlinjer.  

Redan i början av seklet kom ett förslag om förbättrad krisberedskap – som inte beaktades av den socialdemokratiska regeringen. 2013 kom ett nytt förslag, som den tillträdande socialdemokratiska regeringen avfärdade.  

Uppenbarligen vill man inte ha en väldefinierad krisorganisation – av rädsla för att bli tydligt ansvarigDet är svårt att finna något annat skäl även om olika bortförklaringar givetvis angivits. 

Hur har det kunnat bli så här? Varför flyr man ansvaret? 

Det är resultatet av ett slags administrativt och politiskt övervåld. De organisationer som tidigare kallades landsting och numera benämns regioner har länge varit onödiga. För att motivera sin existens har de ägnat sig åt att genom regler och rapportkrav försöka detaljstyra vården, en verksamhet så komplex att den endast kan styras av den som har patienten under sina egna ögon och händer. Resultatet har blivit att vården blivit ineffektiv – svenska läkare behandlar mycket färre patienter än utländska – samtidigt som arbetsglädjen minskat och det blivit svårare att rekrytera personal. Den överdrivna regelstyrningen leder till uppgivenhet och passivitet; egna initiativ blir hämmade. 

Regelstyrningen från en nivå långt borta från verksamheten kan också bli rent destruktiv och leda till onödiga dödsfall. Avgörandet sker efter enkla tumregler:  

Den bärande frågan är huruvida du klarar din så kallade dagliga ADL – alltså att äta, laga mat, ta hand om personlig hygien och handla, för att nämna några – eller om du behöver hjälp med detta i någon omfattning. Algoritmen sorterar ut nio patientgrupper. De första fyra klarar sin ADL helt självständigt och ska ges akutvård vid covid-19. Övriga, grupp 5–9, ska nekas slutenvård enligt ett vägledande dokument för geriatrik och SÄBO (särskilt boende för äldre)(Eskilstuna-Kuriren 13/5). 

Denna av regler övertunga verksamhet är utformad så att den skall bli närmast automatiserad: händer x – gör y! Det betyder att många hänsynstagande måste ske från olika håll, redan vid regelformulerandet. Det behövs samordning. Ansvaret tunnas ut, blir osynligt och omöjligt att utkräva. Arbetsglädjen försvinner. Effektiviteten går ned. Endast regionpolitikerna kan vara nöjda.

Anders Leion