HITTAT PÅ NÄTET: Skulptören Bengt Erland Fogelberg dör

DENNA DAG I SVENSK HISTORIA Skulptören Bengt Erland Fogelberg (1786-1854) dör den 22 december i Trieste i Österrikiska kustlandet (numera Italien). Hons konst var nationell och götisk och han och han framställde fornnordiska motiv i klassisk stil.

År 1828 fick Fogelberg av kungen beställning på statyn av Oden i marmor. Han frångick sitt ursprungliga förslag med Oden sittande på sin tron och utförde på kungens begäran asaguden i stående ställning, ”som härgud skådande från någon bergstopp in uti det gamla Skandinavien”. Som förebild hade Fogelberg valt skulpturen av Mars på Kapitolium i Rom.

Zacharias Topelius sörjer konstnärens död i dikten ”Bengt Erland Fogelberg” från 1855:

Blek som den hvita marmorvård pä fallne hjältars graf,
stod norden i sin vinterskrud vid stormupprörda haf
och rufvade på minnets glans och såg med sorg och hopp
på solar som gått ned i natt och solar som gå opp.

Där stod historiens majestät, i kungamantel prydt,
ej mer en saga sagd i dag, i morgon glömd på nytt,
men kopparklädt med svärd och sköld, på Mälarstadens torg,
och såg odödligt manande på Sveriges kungaborg.

Och nordens gudar trädde fram i söderns marmorskrud,
men lugna, väldiga, alitsom det höfs en nordisk gud.
Och invid dem i fint behag stod evigt ung och glad
utaf Olympens gudasläkt den klassiskt sköna rad.

Och mästaren, utur hvars själ byar bild, hvar hjältehamn
har sprungit som en stjärna fram ur blåa himlens famn,
Han stod bland sina verk och såg med fadershuldhet där
förenade den nord han minns, den söder han haft kär.

Och rundtomkring i jubel stod hans folk. Och rundtomkring
ljöd icke blott den gamles pris allt i den vida ring,
men Sveriges ära hade rest en dubbel minnesvård
af häfdens och af konstens glans vid sina kungars gård.

Och mästaren gick bort. Och snart i bister vinterkväll
så kom en storm med snö och is från höga nordanfjäll.
Och stormen for och for allt bort till fjärran Medelhaf;
där smalt dess drifva i en tår på fallne mästarns graf.

Den blinda marmorn gråter ej. Den hårda malmens bröst,
förstelnadt under mästarns hand, förstår ej saknans röst.
Men långt i nordens snö och långt i söderns rosenfärg
hvart hjärta, som bar konsten kärt, skall minnas Fogelberg.

Ty malm och klippor ha vi nog, och hatet smider dem
till dödens lod och hårda svärd och mur för hotadt hem,
men byar är den, som anderik och kärleksfull förstår
att locka fram ur klippans famn en evig ungdoms vår?

Hård, hård som klippan randas nu en ny och bister tid,
en järnets tid och hatets tid, som skrämmer konstens frid.
Men, fallne mästare, var lugn! En starkare än du
skall mejsla fram ur klippans barm en nyfödd vår ännu.

Läs mer om Bengt Erland Fogelberg på bloggen Kulturbilder

Redaktionen