Det är välkänt att polisen har gett upp. Våldsmonopolet har i de utsatta områdena överlämnats till grupper som inte lyder annan lag än sin egen. Ute i motsatta hörn av verkligheten, i glesbygden, hinner polisen aldrig fram om inte den enda tillgängliga polisbilen råkar vara i närheten av brottet. I de flesta fall får de drabbade vara glada om någon besvarar deras nödanrop och ännu gladare om de får besök och överlyckliga om den upprättade anmälan inte går direkt i papperskorgen.

Det är lika välkänt att skolan har gett upp, men nederlaget försöker man ännu dölja, med olika trick, till exempel genom att definiera nyanlända som inte tillhörande elevpopulation när dennas kunskaper skall mätas, och med att stillatigande acceptera betygsinflationen, för att så göra en del av misslyckandet mindre synligt. I motsats till reaktionerna på polisens och övriga rättsstatens haveri leder skolans misslyckande inte till så mycket upprördhet. Alltför många tjänar på den – eleverna som får en lättare skolgång, lärarna som uppmuntras att dölja sina misslyckanden – generösa betyg underlättar fortsatt rekrytering, och föräldrarna som får enkla möjligheter att påverka lärarna, förutom att rösta med fötterna och emigrera till andra områden och andra skolor än de kommunen bjuder på.

Invandringspolitikens misslyckande är så välkänt att det enda som återstår att förundra sig över är hur alla regeringar genom åren så lyckats lura väljarna att de därigenom kunnat smita från den av dessa önskade politiken.

De finns fler exempel på misslyckanden. Det är lätt att resignera och bara se fortsatt inkompetent styre alltmer breda ut sig och prägla politiken i stort och de offentliga verksamheterna i synnerhet. Ett sätt att – inte gilla, men stå ut – med läget är att vädra gamla käpphästar: Skolan och universiteten producerar undermåligt utbildade akademiker av olika slag, som tynger ned de verksamheter de kommer till, polisen blir alltmer beroende av massmedias och politikers tyckande, eftersom dess misslyckande gör den försvarslös, politikerna låser in sig själva i ett beroende av de bidragsbehövande, oanställningsbara invandrare som de bestämt sig för att släppa in i landet – och så vidare.

Men det finns också det som fungerar.

Sjukvården fungerar fortfarande, trots uppenbara svårigheter. Desto underligare är det att så många gör sitt bästa för att sabotera den. Coronan pressar sjukvården, och framförallt intensivsjukvården, så hårt att anställda inte längre klarar av de långa passen och den röriga, stressade arbetssituationen. Allt fler drar sig undan, sjukskriver sig eller lämnar den offentliga vården.

Denna hopplöshet är ett resultat av ansvariga myndigheters lättsinne och nonchalans. Från första början underskattades pandemins farlighet och underskattningen fortsatte ännu när det fanns en begynnande samhällsspridning. Numera har den inledande självsäkerheten ersatts av olika former av ansvarsflykt, samtidigt som pandemins farlighet allt mer desperat framhävs.

Men det är inte bara myndigheterna som varit ansvarslösa. Allt för många kommentatorer har i det längsta följt Trump i spåren och envist hävdat att Covid-19 bara är en influensa bland andra. Jag förstår inte varför.
Det lustiga är att dessa kommentatorer uppträtt på samma sätt som de pk-ister de brukar anklaga för hyckleri – dessa bejakar ju invandringen men inte dess följder, och de kan inte tänka sig att bo i samma områden som invandrarna.
På samma sätt har Corona-förnekarna förringat virusets farlighet men själva sett till att skydda sig.

Hur vet jag det? Det vet jag inte, men det ena brottstycket information efter det andra har gett mig detta intryck – och det förstärks alltmer.

Denna hållning: Jag struntar i allt som försämras, bara jag klarar mig själv – är farlig. Den är lätt och lockande att ta till sig för den som redan från början gett upp hoppet om nationens och de offentliga verksamheternas förmåga att fungera. Men den leder till att område efter område inom landet krackelerar och förslummas.

Det är sant att ingen från början kunnat veta hur svår pandemin skulle bli. Det kunde man inte i Finland heller, men där valde man att göra det bästa i osäkerheten, det vill säga förbereda sig för det värsta. I Finland var man dessutom välrustad mot denna farsot likaväl som mot annan ofred. Läs Pekka Taipales kommentar till denna artikel i Kvartal! (”Om det inte har skett någon plötslig, magisk förändring av saker efter maj, har antalet personer som föddes i Finland och dog av covid i Sverige mer än fördubblats och är nu större än det totala antalet människor som har dött av sjukdomen i Finland”).

I Sverige valde allmänheten att i det längsta stödja sina myndigheter, trots deras alltmer tydliga felbedömningar, trots den bristande beredskapen och trots den vid varje kris avslöjade administrativ oredan. Det utvecklade sig ett slags chauvinistisk yra och med denna en förnekelse av det allt allvarligare läget. Denna för det mesta dolda, men ändå påtagliga chauvinism är mångas, ofta mycket omhuldade, käpphäst.

Andra, de som alltid är kritiska mot etablissemanget och därför benägna att i varje avseende kritisera dess politik, valde motsatt väg. De förringade faran och kritiserade istället myndigheterna för alltför långtgående och skadliga ingrepp.

Törs man kalla denna hållning för käpphäst? Jo, blir den alltför automatisk, alltid använd inför varje irritation man upplever, då är den en käpphäst.
Jag förstår inte hur man kan låta bli att rusta sig som Finland, jag förstår inte hur man till den grad kan lita på myndigheterna att man förnekar sina sinnens vittnesbörd och jag förstår inte heller hur man kan låta gammal surnad avoghet mot myndigheterna styra ens uppfattning.

Kritisera alltså gärna politiker och andra som inte vill se verkligheten – men se då till att själv hålla sinne och ögon öppna! Vår civilisation kanske inte tål så mycket mer. Vad som sedan händer vet vi inte, men vi kan ju ana.