MOHAMED OMAR: Ett päron till farsa firar jul

På svenska heter den här filmen Ett päron till farsa firar jul (National Lampoon’s Christmas Vacation, 1989) och ingår i en serie päron till farsa-filmer om familjen Griswolds misslyckade semesterfiranden. Serien gavs ut under National Lampoons varumärke, en humortidskrift i ungefär samma anda som Mad.

I tidskriften skrev bland andra filmskaparen John Hughes, känd för sina high school-filmer som The Breakfast Club (1985) och Pretty in Pink (1986). Han skrev även manus till den populära julfilmen Home Alone (1990). Ett päron till farsa firar jul, som är skriven och producerad av Hughes, bygger på en av hans noveller, ”Christmas ’59”, som publicerades i National Lampoon i december 1980, där han berättar om sin barndoms erfarenheter av julen.

I filmens början möter vi Clark Griswold (Chevy Chase) och hans familj i en bil. De är ute på landet för att hitta den perfekta julgranen. Det går inte som Clark tänkt. Han har glömt att ta med en såg och får rycka upp det gigantiska trädet med rötterna. Och så här fortsätter det, Clarks ansträngningar att skapa den perfekta, gammaldags julen för sin familj, kraschar gång på gång. Trots motgångarna behåller han sitt lugn och sin glädje, men till slut brister det – han får ett nervöst sammanbrott.

För bara trettio år sedan var det okej att göra en julfilm med så kallade stereotypa könsroller. Det är Clark som har hand om de traditionellt manliga sysslorna medan hans fru tar hand om köket och barnen. Ja, jag tror till och med att hon är hemmafru. Det är därifrån mycket av humorn kommer, nämligen att Clark försöker leva upp till sin papparoll, men misslyckas. Om det inte fanns en föreställning om hur pappor ska vara, skulle denna humor vara obegriplig. När familjen samlas vid avlånga julbordet sätter sig patriarken på honnören på kortsidan och tar på sig uppdraget att tranchera den helstekta kalkonen. Fågeln visar sig dock bara innehålla luft och inget kött. Den kvinnliga släktingen som lagat kalkonen börjar gråta av skam.

Då hade ännu inte #metoo dragit över världen, så en medelålders vit man som Clark kunde ännu flörta tafatt med en ung expedit på varuhuset – och publiken tyckte inte att det var ”creepy” utan humoristiskt. På nätet ser jag att rättvisekrigarna (sjw:erna) har dömt ut scenen som anstötlig. Hade filmen gjorts idag hade den förmodligen inte kommit med. Här är den:

Om scenen trots allt kommit med i en modern Hollywood-film hade kanske Clark eskorterats ut ut affären av vakter som det sextrakasserande gubbslem han är. Och medan han dragits ut sparkats på av tuffa och modiga tjejer som inte låter sig hunsas.

När de sitter ner vid julbordet, får tant Bethany, eftersom hon är äldst i sällskapet, äran att läsa bordsbönen. Familjen Griswold verkar inte särskilt religiös och inte heller vana vid att inleda måltider med bön. Men det är ju jul. Tant Bethany är dock så tankspridd av ålder att hon i stället läser den amerikanska trohetseden: ”I pledge allegiance to the Flag…”

Alla läser med. Amerikaner kan sin trohetsed, vad kan vi svenskar? Under år 2019 tänker jag lära mig sången ”Sveriges flagga” utantill, helst före nationaldagen.

Flamma högt, vårt kärlekstecken,
värm oss, när det blåser kallt!

Det är rader som passar på en vit och kall julafton.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Om du uppskattar det jag gör kan du donera genom att swisha till 0760078008 (Eddie)

Mohamed Omar