HITTAT PÅ NÄTET: Svensk seger i slaget vid Bornhöft – ”Drick skålen vem som vill!”

DENNA DAG I SVENSK HISTORIA Slaget vid Bornhöft stod den 7 december 1813 utanför den lilla orten Bornhöft i nuvarande Schleswig-Holstein, norra Tyskland, mellan svenskt kavalleri och danska trupper förstärkta med mindre styrkor polskt kavalleri och tyskt infanteri. Slaget är den senaste gången som Sverige och Danmark drabbat samman i strid.

Slaget var en del av det sjätte koalitionskriget, ett av de koalitionskrig under Napoleonkrigen vilka utkämpades mellan 1803 till 1815. Efter Napoleons fälttåg i Ryssland, som slutade i ett katastrofalt nederlag för den franska armén, bildade Storbritannien, Ryssland, Sverige, Preussen och Österrike 1813 en koalition och inledde ett befrielsekrig mot Napoleon.

Napoleons stora nederlag i slaget vid Leipzig i oktober 1813 ledde till att hans tyska allierade stater bytte sida. De franska styrkorna inriktade sig på att försvara Frankrike men koalitionen intog Paris i mars 1814 och tvingade Napoleon att abdikera. Han blev därefter förvisad till ön Elba i Medelhavet.

Kriget avslutades för Sveriges del med Freden i Kiel 1814, där Danmark, som deltagit i kriget på fransk sida, avträdde Norge till Sverige. Som kompensation avträdde Sverige Svenska Pommern till Danmark. Frankrike och Sverige ingick Parisfreden (1814) där Frankrike erkände Norges förening med Sverige och där Sverige avträdde sin koloni Guadeloupe till Frankrike mot en lösensumma på 24 miljoner franc.

Skalden Esaias Tegnér var starkt kritiskt till kronprins Karl Johans (Jean Bernadotte) förbund med Ryssland och dess tsar Alexander under det sjätte koalitionskriget.

Utdrag ur Grimbergs Svenska folkets underbara öden:

Ett förbund med Ryssland, sådant som Karl Johan sedan genomdrev, avskydde Tegnér i likhet med nästan alla andra svenskar.

I sitt hat mot ryssarne var han orubblig, icke så mycket därför att de ryckt ifrån oss Finland som därför att tsarriket för honom var ”det barbariskas stående urbild”, urtypen för ett land, där våld och förtryck evigt råder, ”ett land, där det ännu ej finnes någon medborgare utan endast herre eller slav, som går i köp liksom annan fänad”. I ryssarne såg han ett folk med endast en fernissa av bildning — ”barbaren dock sitter i hjärtat” och är farlig ej blott för oss utan för hela Europas kultur, säger han. Och i kejsar Alexander såg han ”obskurantismens grundpelare, den allra lumpnaste karaktär, jag känner i världshistorien”.

[…]

Kronprinsens krig i Tyskland kunde ”Sveas” skald ej förmå sig att besjunga, och ”mot de arma danskarna kan jag verkligen ej skriva något”, sade han till Adlerbeth, då han år 1813 fick uppmaning att dikta en ny krigssång. ”De äro en olycklig nation, som visserligen ej på länge gjort oss något emot. Kunna vi med våld ta Norge, så är det utan tvivel nyttigt, men en dylik erövring från en värnlös nation besjunger väl svårligen någon ärlig man. När kriget en gång vänder sig mot arvfienden, då vill jag skriva. I hat till barbarerna är jag född och hoppas även att oförvillad av moderna sofismer dö däruti.”

Men den 7 december 1814 diktade han något, som bär överskriften: ”Efter mycket nödgande, till några officerare på årsdagen av slaget vid Bornhöft” och lyder så här:

I dag ett år sen, gode herrar!
gick det förbannat hetsigt till
för officerarne och deras märrar.
Drick skålen vem som vill!

Fortsätt läsa Grimbergs porträtt av Tegnér här

Redaktionen