Storbritannien lämnade EU den 31 januari 2020. Man enades om en övergångsperiod som löper ut den 31 december 2020. Dramatik in i det sista. Att Storbritannien nu definitivt lämnar EU är en stor händelse för Sverige. Vi skulle sannolikt inte ha sökt medlemskap i unionen om inte Storbritannien varit med. Nu har vi hamnat i denna oförutsedda situation. Är den besvärande för Sverige?

Inte omedelbart men kan bli. Kärnan av EU är federalistisk och den stormakt som höll emot var Storbritannien. Det är därför sannolikt att vi i framtiden kommer att möta mera av federalism både i frågan om egen beskattningsrätt för EU och till exempel Europas försvar. Sveriges motstånd mot federalismen ligger nog huvudsakligen i beskattningsrätten. Med vårt höga skattetryck tål vi inte mera av just det.

Storbritannien var alltid en odisciplinerad medlem av EU. Vem av oss äldre minns inte Margaret Thatchers utskällningar av EU. För England var EU alltid en sten i skon som skavde. Varför då? Försök till svar brukar handla om stormaktsintressen och rivalitet om makten mellan Frankrike och England. Men i grunden handlade det om en mera grundläggande fråga: England ville inte underkasta sig det kontinentaleuropeiska rättssystem som bygger på skriven lag, detaljreglering. Så var det då, så är det nu.

Det engelska rättssystemet bygger på rättsfall snarare än skriven lag. Detta har sin grund i Magna Charta, som slöts 1215 mellan kungen Johan utan land och med adeln och prästerna på andra sidan. Syftet med fördraget var att skydda människor från godtyckliga fängslanden, riggade rättegångar och godtycklig beskattning. Det praktiska utfallet av detta fördrag blev att Common Law, som var en utlöpare av Magna Charta, byggde mera på rättsfall än på skriven lag.

Code Napoleon i Frankrike och Bürgerliches Gesetzbuch i Tyskland byggde däremot på skriven lag och lade grunden till den detaljstyrning av människors liv, som vi nu ser. Sverige blev genom 1734 års lag en del av denna kontinentaleuropeiska rättstradition.

Som vi ser i England och USA finns där en större frihet för medborgarna, större utrymme för egna initiativ, mindre kontroll av det offentliga, större krav på egenförsörjning. Common Law med rötterna i Magna Charta syftar just till att begränsa statsmaktens detaljinflytande över medborgarnas liv. Det är lätt att konstatera att folket i USA och England är betydligt mera skeptiska till politisk detaljstyrning än vad fallet är i Kontinentaleuropa, inte minst i Sverige.

I Sverige som aldrig haft någon Magna Charta har vi gått väldigt långt med att detaljreglera människors liv; ofta med ett gott syfte men inte alltid med ett gott resultat.

Allteftersom vi lagstiftar oss fram med nya åtaganden med skattemedel uppstår nya ämbetsverk, nya generaldirektörer som – om än inte avsiktligt- leder till en begränsning av vanliga människors liv och en offentlig sektor, som får alltmer politisk karaktär med begränsning av privata initiativ och alternativ.

Den motvikt som England utgjorde i Bryssel försvinner nu. Kvar blir de som tror att mera pengar till EU ska göra medlemsländernas befolkning mera positiva till Europaprojektet. Ser inte hoppfullt ut. EU:s framtid är ett frågetecken.

Rune Barnéus är juristen och humanisten, som blev bankman och författare.