BITTE ASSARMO: Sökandet efter den perfekta julgranen

Finns det något som går upp mot att ta in en alldeles färsk och väldoftande julgran för att klä till jul? Ingenting andas jul så mycket som just den doften. Men en julgran är minsann inte bara. Den ska vara hög och tät och framför allt ska den dofta gran.

Det är förstås ytterst sällan alla de kriterierna uppfylls – jag kan faktiskt inte minnas när det sist hände. Och eftersom jag är så petig att ingen gran någonsin duger väntar jag alltid för länge med att inhandla en och får således ofta nöja mig med en som är klen, gles och utan tillstymmelse till doft.

Jag är minsann inte ensam om att vara granpedant, det har jag märkt när jag besöker den lokale granförsäljaren – det är rena huggsexan! Vissa står och håller i två, tre granar samtidigt – de kan inte själva bestämma sig men vill definitivt inte låta någon annan ta för sig. Och hur irriterad jag än blir på fina damen som balanserar två kungsgranar i varje hand måste jag vackert acceptera hennes snikenhet – jag är ju precis likadan!

Petigheten har jag fått i arv från morfar. Och farfar. Två envisa markägande småbönder som inte nöjde sig med vad som helst. Morfar såg ut sin gran månader i förväg och högg den under stor ceremoni strax före lucia. När han blivit för gammal var det hans dotter, min moster Britta, som tog över granhuggningen och det gjorde hon med den äran.

Farfar var likadan. Han strövade runt ägorna under hela hösten för att hitta den perfekta granen.

En jul, när han känt sig lite vissen under hösten och inte riktigt orkat med att se ut den perfekta julgranen, bad han ett par av sönerna gå och hugga en gran. När de långt om länge kom hem med en gran som de tyckte var fin nog kastade farfar bara en blick på den. Sedan tog han helt sonika på sig ytterkläder och stövlar och gick ut och högg en egen. På en kafferast högg han en riktig praktgran som fick sönernas gran att likna en ranglig kvist. Det var kanske inte jättesnällt, men är man noga med julgranen så är man.

På julafton ställdes det till med ringdans i salen i det stora gula huset på höjden. Kring den grannaste granen av alla förstås, fattas bara annat! Och med femton barn i familjen blev det förstås en tillställning som hette duga.

I min femtiotalstrea i Högdalen är ringdans uteslutet av flera skäl. Dels har jag ingen sal med flera dörrar utan ett relativt litet vardagsrum. Dels har jag inte femton barn utan bara ett – som dessutom är utfluget sedan länge. Och aldrig får jag tag i den perfekta granen heller. Å andra sidan hänger jag så mycket kulor och glitter i den att dess brister inte syns när den väl är klädd. Här är det överdåd som gäller! Den svenska granklädseln övergav jag nån gång på 90-talet, hjärntvättad av Hollywoodgranarna.

Ändå minns jag min barndoms julgranar med saknad. De kulörta, blanka fåglarna som satt på grenarna. Flaggirlangerna, de flätade korgarna, julgranskaramellerna och några få – och mycket sköra – kulor. Allt upphängt på en väldoftande gran, så tät, hög och frodig att den stod i flera veckor innan den började torka. Det, mina vänner, var tider det!

Men när min inköpta gran står klädd och färdig är den riktigt tjusig den också, så vem vet – kanske kommer min egen son en dag att minnas sin barndoms julgranar i samma perfekta skimmer som jag?

Nu har jag inte haft någon egentlig julgran på några år. Bara en liten skrutt som står på ett bord. Men jag bli mer och mer sugen på att återvända till den där klassiska svenska julgranen igen – med flaggor, fåglar, karameller och enkla vita ljus. Så vem vet… Hittar jag den perfekta granen i år så kanske det blir av.

BILD: Artikelförfattarens moster på väg hem med en nyhuggen gran på sparken.

Bitte Assarmo