Fredrick Federleys senaste eskapader har lett till ett nytt fokus på sexuella övergrepp mot barn, och huruvida de som begår sådana någonsin ska kunna förlåtas. Vissa argumenterar för att Federleys sambo avtjänat sitt straff och därför borde få bli en del av samhällsgemenskapen igen. Jag håller inte med, men inom Centerpartiet finns tydligt en mer tillåtande attityd till denna typ av brott. Detta är särskilt tydligt inom ungdomsförbundet CUF, som sedan förra året förespråkar ett avskaffande av byxmyndighetsåldern.

Givetvis har CUF inte majoriteten av svenskarna med sig, men om det är något vi lärt oss de senaste 20 åren så är det att attityder till sexualitet och sexuella läggningar/fetischer kan ändras snabbt. Därför bör vi i förebyggande syfte påminna alla om varför vi har en byxmyndighetsålder.

Först och främst måste vi slå klart vad byxmyndighetsåldern, som ligger på 15 år, faktiskt innebär: Två personer under 15 får ha sex. Två personer över 15 får ha sex. Men, en person över 15 får inte ha sex med en person under 15. I praktiken gör myndigheterna undantag om personerna står nära i ålder (exempelvis en 16-åring och en 14-åring).

Byxmyndighetsåldern finns för att stoppa övergrepp och utnyttjande av barn. Problemet med sexualbrott i största allmänhet är att de är extremt svåra att bevisa. Hur vet man säkert om samtycke fanns? Utan vittnen eller uppenbara tecken på tvång (typ fysiska skador från misshandel i samband med övergreppet) så är det nästintill omöjligt. Principen om att man är oskyldig tills motsatsen bevisats gäller även den som anklagats för våldtäkt. Om åklagaren inte kan bevisa bortom rimligt tvivel att samtycke inte gavs, så blir den åtalade inte dömd.

Genom byxmyndighetsåldern försvinner detta hinder. Om du är under 15 och har blivit våldtagen av en vuxen, så måste du inte bevisa att du inte gav ditt samtycke. Du måste bara bevisa att samlaget ägde rum, så är brottet belagt. Detta är mycket enklare att etablera, och leder till att fler pedofiler kan fällas i domstol.

Givetvis är 15-årsgränsen till viss del godtycklig. Säkerligen är vissa barn under den åldern så mogna i sitt tänkande att de kan förstå och ge informerat samtycke till sex, medan andra barn inte är mogna nog ens när de fyllt 15. Förespråkare för byxmyndighetålderns avskaffande menar att man bör bedöma mogenhet från fall till fall, så att den som har sex med ett ”omoget” barn över 15 kan dömas, medan den som har sex med ett ”moget” barn går fri.

Detta skulle dock innebära att åklagare i varje enskilt fall måste bevisa att just detta barn ifråga inte var tillräckligt mentalt moget för att kunna samtycka till sex. Och hur exakt skulle man bevisa det? Kommer åklagare tvingas bevisa att ett 13-årigt offer inte hade fått sin mens när övergreppet ägde rum?

Jag ser framför mig hur åklagare håller upp en tolvårings barbiedockor i tingsrätten som bevis för att just denna flicka omöjligen kan ha varit mogen nog att ha sex. Sedan kommer försvarsadvokaten å sin sida peka på tolvåringens intresse för samhällsfrågor eller andra ”vuxna” intressen för att visa på motsatsen. Ett barns dagbok, Facebook-konversationer, och Instagram-bilder kommer också att kunna beslagtas och läsas igenom av försvarsadvokater för att de på så vis ska kunna bevisa att barnet hade visat ett intresse för relationer och sex (något många barn ju gör, även om de inte är mogna nog för det). Detta blir snabbt till en modern variant av ”Men hon hade ju kort kjol på sig!”. Fast denna gång riktat mot barn.

Lägg där till att sexuella övergrepp mot barn ofta inte anmäls förrän åratal efter att de begåtts. Detta gäller i synnerhet när förövaren har en nära relation till offret eller offrets familj. Hur skulle en 20-årig kvinna kunna bevisa att hon inte var mogen nog att ha sex när hon var 14?

Slutligen, en jämförelse: När SDU började flörta med etnonationalism så lade Sverigedemokraterna ner ungdomsförbundet, eftersom man förstod att ungdomsförbundet fostrar partiets framtida ledare och representanter, och att det därför bara är en tidsfråga innan idéer som slår rot i ungdomsförbundet sprider sig till moderpartiet. När CUF flörtar med pedofili, så bemödar sig det ultrahedonistiska, normlösa moderpartiet inte ens med ett fördömande. I ljuset av detta framstår Federleys samboskap, och Centerpartiets medgivande till detta, som fullkomligt förståeligt.

John Gustavsson är doktorand i nationalekonomi och jobbar som politiskt sakkunnig i Europaparlamentet. John är född 1991 och växte upp i Örnsköldsvik. Följ honom gärna på Twitter.