BITTE ASSARMO: Pepparkakan i våra hjärtan…

Om det finns något vi förknippar med julen så är det väl pepparkakan. Den kryddiga doften av nejlikor, kanel och ingefära, knastrandet när vi sätter tänderna i den tunna kakan – allt ackompanjerat av julljus, julsånger och glittrande gran.

I det forna Mesopotamien lär man ha ätit den här sortens kryddiga kakor redan 2000 år före Kristus. Det var dock inte från sumererna vi fick hit traditionen med pepparkaksbak, utan från tyskarna. Och fram till 1600-talet importerades faktiskt de flesta av våra pepparkakor från just Tyskland, främst från Nürnberg, som är känd som Tysklands pepparkaksstad nummer ett. Men det bakades förstås också en hel del pepparkakor inom landet, främst i klostren.

Pepparkakan har alltså en lång tradition i Sverige. Den klassiska julkakan den är idag blev den visserligen först på 1800-talet, men festkaka var den från första början.

De första dokumenten om pepparkakan berättar om ett kungligt pepparkaksbak i samband med kung Magnus Erikssons bröllop på 1300-talet. Ett dokument från 1444 berättar att nunnorna i Vadstena åt pepparkakor för att de många kryddorna underlättade matsmältningen. På den tiden ingick inte bara nejlikor, kanel och ingefära i kakorna utan även kryddor som anis och fänkål, citron och cederolja.

Den skandinaviske unionskungen Hans, som regerade mellan 1497 och 1501, ordinerades också just pepparkakor mot sitt dåliga humör. Det finns faktiskt uppgifter från apoteket i Köpenhamn att den gode kungen fick flera kilo pepparkakor hemskickade. Den ordinationen har levt kvar som en myt genom århundradena. Man blir snäll av pepparkakor, heter det ju, och det är rimligt att anta att det är just kung Hans som ligger bakom det ordspråket.

Hur det nu ligger till med sanningshalten i det påståendet kan man väl ändå tänka sig att man, även om man inte blir vare sig snällare eller elakare, ändå blir på gott humör när man får mumsa på en pepparkaka i skenet från julgranen. Och även om vi äter pepparkakor året om så är ju just julpepparkakorna så särdeles vackra och fantasifulla till sin utformning. Vi bakar stjärnor och hjärtan, bockar och grisar, gubbar och gummor så det står härliga till, och ofta garnerar vi dem med florsockerkristyr dessutom.

Förr i tiden var det vanligt att man bakade helt vita pepparkakor och hängde i granen som prydnad. Den traditionen fördes hit av tyskar som kom till Sverige under Hansatiden poch har levt kvar ända in i modern tid. Än idag brukar många veckotidningar och kokböcker fresta med recept på vita pepparkakor till.

Även kakornas utformning har sina rötter i forna tider. Hjärtat är till exempel en kärlekssymbol som ofta användes i klostren, bocken är en gammal hednisk symbol som införlivats med julfirandet och grisen symboliserade välstånd och välfärd. Förr i tiden brukade man själv tillverka sina pepparkaksformar i trä eller kohorn, men i samband med att Sverige industrialiserades fick vi masstillverkning av bleckplåtsformar.

Numera är det också populärt att baka pepparkakshus. Jämfört med seden att baka pepparkakor är den dock ganska ny; de första pepparkakshusen bakades i Tyskland i början av 1800-talet. Därifrån har traditionen spritt sig över hela världen, och idag är pepparkakshuset en utbredd jultradition inte bara i våra hem utan även på konditorier och restauranger, som gärna stoltserar med vackra, stämningsfulla skapelser.

För egen del nöjer jag mig oftast med att baka pepparkakor, och mitt recept är gammalt och beprövat. Prästgårdspepparkakor heter de, och bakades redan av min mormor i början av 1900-talet. De blir precis så kryddiga och knapriga som man kan önska och ger en extra touch av härlig julstämning!

Bitte Assarmo