”Känn din fiende” står det i Sun Tzus ”Krigskonsten” från 500-talet f. Kr. Det räcker inte med övertygelse och passion. Man måste också analysera sin fiendes bevekelsegrunder. Man måste förstå hur fiendens vapen fungerar. Därför måste också den nya högern bemöda sig om att förstå vilka vapen som dess vänsterliberala motståndare har tillgång till. Och det duger inte att bara tala om media och propaganda. Vi måste också klara av att hantera den eld som kommer från det faktum att vänstern är övertygad om att den har godheten och rättfärdigheten på sin sida.

Det nyligen genomförda presidentvalet i USA lärde oss en hel del angående det kulturkrig som nu utspelas över hela västerlandet mellan höger och vänster. På Trumps konservativa sida viftade man med amerikanska flaggor och talade om Amerika först. På Bidens vänsterliberala sida talade man om västvärldens anda och påstod sig kämpa för USA:s mest grundläggande värderingar.

Många vill säkert avfärda vänsterliberalismens försäkringar om trohet mot västerländska ideal som globalistisk propaganda. Det tror jag är ett misstag. I den mån det handlar om falsk propaganda spelar den i alla fall på något högst reellt som vi har intresse av att förstå. Är man trygg i sina egna åsikter behöver man inte vara rädd för att analysera sin motståndares bevekelsegrunder.

Missförstå mig inte. Gränser och integritet har en funktion. Till och med demagogi har en funktion. Har man en fiende ska vederbörande nedkämpas. Det är bara att peppra på med allt man har. Men förståelse – som inte behöver vara förlåtelse – står inte i vägen för konfrontation.

I sin berömda bok från 500-talet f. Kr. om Krigskonsten skriver kinesen Sun Tzu att vi alltid ska skaffa kunskap om våra fiender: “Känn din fiende, men känn också dig själv”. Man vinner inte krig på övertygelse och mod. Det behövs också kunskap om fiendens styrkor. Har jag en sannfärdig bild av fienden och om de styrkeförhållanden som råder mellan mig själv och den jag ska bekämpa kan jag anpassa sin strategi efter det. Man har allt intresse i världen av att veta hur fiendens vapen fungerar.

I det kulturkrig vi nu befinner oss i slåss vi inte med skjutvapen utan med argument. Och en första viktig insikt är att argumenten ofta handlar om känslor. I vänsterliberalernas ögon berör nämligen kriget frågor om gott och ont, om moraliskt rätt och fel. Det berör också vad de själva verkar uppfatta som de mest grundläggande principer som överhuvudtaget finns för vårt västerländska samhälle och till och med för det mänskliga samhället i stort. Den nya högern beskrivs som ett hot mot västerlandet. Även i Sverige har det hetat att ”populister” och nationalister utmanar vår samhällsordning, att Sverigedemokraterna inte är ett parti som andra, att de står för något annat, att de inte omfamnar vårt samhälles grundläggande värderingar.

Visst kan vi avfärda detta som perspektivlöshet, hysteri, globalistisk manipulation, pk-ism, oikofobi och jag vet inte vad. Faktum kvarstår att vänstersympatisörernas oro ofta är autentisk och att det är denna oro som de politiker och andra inflytelserika människor som drivs av maktpolitiska perspektiv spelar på.

Så låt oss sätta oss i deras perspektiv för ett ögonblick. Låt oss tänka att den nya högern faktiskt utmanar vad som skulle vara en viktig moralisk princip för hela det västerländska samhället. Vad skulle det kunna handla om? Vad är den yttersta bevekelsegrunden för deras engagemang? Låt oss försöka lära känna vår motståndare. Låt oss syna hans vapen.

En möjlighet är att det handlar om ett behov som vi västerlänningar kanske känner starkare än andra människor och som handlar om att strukturera vår tillvaro kring en vilja att göra det goda. Är det en slump att just de länder som lyckats bäst med att förverkliga allt vad demokrati, rättssäkerhet och jämlikhet heter också är de länder som nu lider mest av pk-kultur och självförnekelse? Knappast. Är det inte så att vår svaghet kommer av det som en gång var vår styrka? Sverige har exempelvis byggt mycket av sina framgångar på tillit. Vi har trott varandra om gott och vi har vågat investera i människors vilja att arbeta, att vara laglydiga och att göra rätt för sig. När vi sedan lite naivt föreställer oss att människor som kommer från helt andra kulturer också ska kunna fungera i detta tillitssamhälle har det inte alls fungerat. Men det orkar många inte se. De vägrar se det eller hittar på alla ursäkter som finns (”segregation”, ”rasism”, ”socio-ekonomiska faktorer”) för att slippa se det. De vill inte tro människor om ont.

Jag har lätt att förstå hur välvilliga pk-människor tänker för jag har själv en gång tänkt likadant. Jag minns hur det kändes. Man föreställde sig att det mänskliga samhällets mest grundläggande fundament är viljan att göra det goda. Och det goda är alltid ett val. För man kan alltid välja att ge efter för girigheten, själviskheten, likgiltigheten mot andra. Men det får man inte göra. Då rasar nämligen allt. Då får vi Auschwitz och Srebrenica. Tänker vänstermänniskorna alltså.

Därmed blir valet att göra det goda också ett värn mot tillvarons meningslöshet. För var i stjärnorna står det skrivet att vi inte får skada andra? Var står det skrivet att vi inte får plåga andra? Det är något vi måste välja själva (”Stjärnorna kvittar det lika”, skrev Nils Ferlin). Att välja det goda blir det samma som att heroiskt bjuda motstånd mot universums intighet och likgiltighet. Och det måste vi alltid göra. Ända till slutet kommer vi tro på solidaritet, broderskap, kärlek och alla människors lika värde. Vi tror på det för att vi måste tro på det. Alla goda människor har trott på det. Det är det enda vi har. Det är det enda som skänker tröst och mening.

—

Detta är den övertygelse vi har att kämpa mot. Den uttrycks inte alltid så, men den finns där. Jordan Peterson talar om vikten av att ha ett ”noble aim”, ett ädelt mål: ett rättfärdigande syfte som skänker mening åt livet och motiverar människor att göra det rätta trots att ingenting egentligen tvingar dem till det. Hur ska vi kunna stå emot det? Vilka vapen hjälper här? Kanske inga alls.

Kristendom, liberalism, marxism, rousseauism… Den västerländska tron på godheten har tagit sig många uttryck. Den har ofta övergått i självdestruktiv utopism, men det verkar inte hjälpa. Och det är ett faktum att den också har tjänat oss väl. Den gav oss vår tillit, kanske också demokratin, våra fri- och rättigheter, rättssäkerheten (en relativ sådan i alla fall), viljan att ta hand om vår miljö.

Hur ska vi klara av att förklara att det nu ligger i västerlandets intresse att ta hand om sig självt? Att gränser och integritet också fyller en funktion? Att alla kanske inte har samma förmåga att leva upp till våra förväntningar? Att alla inte är mogna att hantera våra fri- och rättigheter? Att vi inte får bli utopister och verklighetsförnekare? Att vi inte får offra oss själva på godhetens altare? Att USA:s och västvärldens framtid inte kan bestå i att inkludera allt som USA och västvärlden inte är? Att även våra ideal måste handskas med måtta och besinning?

Jag vet faktiskt inte. Vi får hoppas det går. Om någon har några goda idéer får de gärna dela med sig. Här behövs adekvat moteld.

BILD: Fotografi av en staty föreställande Sun Tzu (cirka 540-496 f. Kr.)