Den här helgen har jag sett en dokumentärserie om den så kallade Södermannen, en serievåldtäktsman som var aktiv under 1970- och 80-talen. Han härjade först i Haga i Göteborg i början av 1970-talet. Därefter fortsatte han med samma grova brott på Södermalm i Stockholm, från sent 70-tal till 1983.

Södermannens specialitet var att ta sig in genom ett fönster hos ensamma kvinnor när de låg och sov. Offren vittnar om hur de vaknar mitt i natten av att det sitter en maskerad man, beväpnad med kniv, på sängkanten. De berättar också att våldtäktsmannen, efter utfört värv, säger åt dem att stänga fönstret nästa gång. All skuld på kvinnan, liksom – de bjöd ju mer eller mindre in honom genom att ha fönstret på glänt. Hanteringen av honom visar också, med plågsam tydlighet, skevheten i svensk rättsskipning.

John Svahlstedt, som han heter, greps redan första gången 1973. Då erkände han sammanlagt 13 våldtäkter, och dömdes för 26 överfall. Han fick fyra års fängelse men släpptes efter två.

Två år. Sug på den karamellen ett tag. En man som förstört livet för tiotals kvinnor blir frihetsberövad i två år. Det är så sjukt att det är svårt att ta in.

Efter det löjligt låga straffet flyttade Svahlstedt till Stockholm, fri som en fågel, och kunde där fortsätta att begå samma grova brott under flera år. När han till sist greps igen 1983 dömdes han för sex våldtäkter, två försök till våldtäkt, frihetskränkande otukt, olaga intrång och ofredande. Den gången dömdes han till rättspsykiatrisk vård och hamnade på Karsuddens sjukhus.

Karsuddens sjukhus är inte vilket sjukhus som helst. Det är Sveriges största sjukhus för rättspsykiatrisk vård med Stockholms läns landsting, Sörmlands läns landsting och Västra Götalandsregionen som upptagningsområden. Det innebär att Karsudden hyser några av landets allra farligaste psykopater och våldsverkare, vilket borde vara ett rimligt skäl för en rigorös säkerhet. Istället har de snarare svängdörrar än galler och lås. Antalet rymningar från Karsudden är nämligen provocerande stort och har så varit i decennier.

År 2000 rymde 49 patienter från sjukhuset – nästan en i veckan – och mellan 2004 och 2007 avvek 25 patienter per år. Sjukhusledningen friserar siffrorna lite då och då, genom att låtsas som att avvikelser i samband med permission och frigång är något annat än rymningar. Det är naturligtvis bara bullshit. Det väcker dessutom ännu mer frågor, för varför i hela fridens namn ska livsfarliga människor som dömts för grova våldsbrott ha vare sig permis eller frigång?

Till detta sjukhus kom alltså John Svahlstedt när han för andra gången dömdes för synnerligen grova brott – och rymde i stort sett per omgående. Därefter var han på fri fot i två år, tills han åter kunde gripas på Arlanda 1985. Men redan 1987 bedömdes han som frisk nog att släppas fri.

Av det kan man bara dra två slutsatser. Antingen att vården på Karsudden är så sensationellt högklassig att det bara behövs ett par år för att bota en serievåldtäktsman – eller att den är rätt kass. Med tanke på att 54 procent av alla som släpps därifrån återfaller i brott och att Svahlstedt 2013 dömdes för våldtäkt igen – denna gång mot en minderårig flicka – lutar jag åt det senare.

Vad straffet blev för våldtäkt mot barn? Fyra år – och ute igen efter två.

Södermannen – en av de värsta våldsbrottslingarna Sverige sett – har alltså endast tillbringat sammanlagt lite drygt sex år i fängsligt förvar för alla sina brott. Det kommer inte i närheten av något som kan kallas rättvisa.

I dokumentären blir det dessutom tydligt att ambitionsnivån är ganska låg, även hos åklagarsidan. Åklagaren Emelie Källfeldt, som intervjuas i serien har inga problem med den så kallade aspirationsprincipen, som innebär att man utgår från det allvarligaste brottet, som bedöms till sitt fulla straffvärde och att straffvärdet för resterande brottslighet minskas i en reducerande skala tills det snart blir noll. Hon tycker tvärtom att det ett bra system, visar det sig:

– Om man till exempel jämför Sverige med USA så är det ju helt olika rättssystem med helt olika värderingar och principer. Och man kan ju faktiskt fråga sig, vem hade blivit lyckligare av att en person skulle dömas till 345 års fängelse istället.

Det kan ju hon fråga sig, men själv har jag inga större problem att finna svaret på den retoriska frågan. Svaret är: offren. Om Södermannen hade fått ”345 års fängelse” – eller åtminstone ett långt och kännbart straff – första gången han dömdes skulle mängder med kvinnor sluppit få sina liv förstörda. Istället har han blivit en symbol för Sveriges skeva och impotenta rättssystem.