Jag har under tre år skrivit ett drygt tiotal gånger om Macron, för det mesta, men inte alltid, positivt. Senast skrev jag om Macrons program gentemot islam. I allmänhet har man dock haft svårt att uppskatta Macrons insatser, liksom Macron själv.

Oftast får han inte ens så mycket uppmärksamhet att hans analyser och förslag bevärdigas med någon som helst intresse. Denna tystnad beskrivs här.

Det är alltså inte bara i Sverige man är tyst. Det är likadant i resten av världen.

Varför är man i stort sett överallt utanför Frankrike så tyst? Varför vill man inte ens diskutera hans förslag? Är de alltför radikala? Behövs de inte? Har man inget problem med islamismen?

Svaret på dessa frågor är förstås nej.

Inget land står utanför islams expansion, inget land kan känna sig säker inför den terroristiska delen av islam, islamismen.

Förklaringen till tystnaden är mycket enkel. Man hukar sig och hoppas att nästa bomb skall smälla någon annanstans. Det är en fåfäng förhoppning och för Sveriges del rent dum: Sverige har så stor muslimsk befolkning att även om den terroristiska andelen, islamisterna, är liten innebär det ändå att hundratals eller tusentals män och kvinnor är beredda att offra sig – och ett stort antal svenskar – för att hylla Allah och hans rike på jorden.

Sverige – de för politiken ansvariga – trodde att man lugnt kunde åse Covid 19 när den väl upptäckts. Den huserade ju långt bort, på andra håll i världen. Inte skulle den beröra oss! Det blev så småningom ett uppvaknande, men det kom för sent. Många måste dö i onödan.

Men handlar inte våra myndigheter annorlunda gentemot islamismen? Visst har väl polisen, säkerhetspolisen och andra fått upp ögonen för islamismen? Jo, förhoppningsvis och antagligen.

Men terrorn kan inte bara avgränsas till dem som kallas för islamister. De existerar inte i ett eget rum, utan förbindelser med resten av det omgivande samhället. De är beroende av och utnyttjar de miljöer där de vet att de kan möta förståelse. En sådan miljö är, inte hela, men stora delar av den muslimska befolkningen.

När den svenska skolan tolererar antijudiska och antikristna yttringar och blundar för det förtryck som invandrarflickorna utsätts för av fäder, bröder och andra släktingar – då understödjer skolan denna mot västerlandet hatiska delen av det muslimska samhället. Det sker också genom att man förringar, ja till och med förnekar de hatbrott som svenska ungdomar, främst pojkar utsätts för och den sexuella terror som främst drabbar svenska flickor, men numera inte bara dem. (Detta förnekas givetvis indignerat av skolmyndigheter och andra berörda, men motåtgärderna är så tafatta och valhänta och straffen så obetydliga, att man i praktiken viker undan utan att göra något).

Hur skall denna passivitet förklaras? Varför låter man våldet, trakasserierna och sabotagen breda ut sig? Varför förblir man i liknöjd passivitet?

Bevekelsegrunderna är flera och varierar säkert från person till person och från fall till fall, men i grunden tror jag att passiviteten förklaras av samma attityd som ledde till förnekandet och förminskandet av pandemin: Detta rör inte oss, det kommer att blåsa förbi utan att beröra oss. (Jag väljer för tillfället att bortse från fegheten).

Och så kunde – och antagligen kan – IS rekrytera ostörd bland invandrarungdomar som lärt sig att hata det svenska samhället och svenskarna. Så kan fortfarande muslimska organisationer med förgreningar till islamska terrorister fortsätta att verka, så tolererar statsmedier antisvenska inslag och befrämjar anställandet av hatiska invandrarungdomar. Jämför gärna med Macrons program!

En väsentlig förklaring till den franska reaktionen och den samtidiga svenska tystnaden är den franska stenhårda laïcitén. Att på detta sätt upprätthålla vattentäta skott mellan religionen och statens egna institutioner strider helt mot den svenska erfarenheten och svenska attityder. Här sys allt – religion, skola, det så kallade civilsamhället – och staten ihop till en enda röra där alla är beroende av alla andra, och alla har ett gemensamt intresse av att bibehålla pengaflödet från staten. Och statens företrädare bjuder gärna på bidrag för att därigenom köpa sig stöd och röster. Resultatet blir allas beroende av alla och bristande eller obefintlig vilja att utkräva ansvar. Så fortsätter skutan att driva redlös.

Även utan hotet från och nödvändigheten av att bekämpa islamismen skulle Sverige behöva fransk laïcité.