Amatörepidemiologen är jag. Den 30 juni i år publicerade jag en text med statistik från SCB som antydde att coronat under perioden mars till maj hade orsakat en avsevärd överdödlighet – definierad som antal döda under en viss period i år jämfört med snittet för de fem föregående åren – som i mitten av juni tycktes ha förvandlats till underdödlighet (det vill säga att den lila kurvan först ligger över den gröna och sedan dyker).

Det var vid det laget för tidigt för en amatörepidemiolog att våga sig på det resonemang som liksom låg och vinkade i statistiken och bara väntade på att få komma ut. Det resonemanget anar man kanske ligger bakom den svenska coronapolitiken men eftersom det är så rått och möjligen cyniskt slipper det liksom inte fram i debatten. Resonemanget är att nästan alla som dör av coronat är i dåligt skick och inom kort ska dö i alla fall. Jag tror mig ha förstått att det är sådana tankar som legat bakom myndigheternas beslut att inte ge sjukhusvård eller ens syrgas till insjuknade på äldreboenden.

Den som tas in i äldrevården lär förväntas leva ungefär två och ett halvt år. Det betyder att den genomsnittsboende har lite mer än ett år kvar att leva (eftersom  de boende i genomsnitt gjort halva tiden när coronat knackar på). De som coronat väljer ut har kanske bara några månader kvar innan den ordinarie liemannen dyker upp.

På bilden ovan från SCB ser du vårens coronapuckel i den lila linjen – 2020 års antal döda per dag – ovanför genomsnittet för föregående femårsperiod – och sedan en snabb dykning av de dagliga dödstalen ungefär från mitten av oktober. (I den bild jag hämtade från SCB i slutet av juni hade dykningen börjat redan i juni vilket jag inte orkar ens försöka förklara.)

Jag tolkar – helt fräckt och utan expertkunskaper – underdödligheten som ett resultat av den föregående överdödligheten. I normalfallet hade de som dött i coronapuckeln överlevt några månader till och eftersom de inte gjorde det sjönk det totala antalet döda lite senare. Tesen är alltså att coronat tidigarelagt ett antal dödsfall med ett antal månader. Hur många månader är för tidigt att säga och dessutom varierar det förstås mellan de drabbade.

I någon mån kan det mätas. SCB:s siffror över antalet döda per dag tar – när jag skriver detta – slut den sjätte november. Den dagen var det totala antalet coronadöda i Sverige 6 128 stycken. Men den samlade överdödligheten sedan årets början var vid det laget, enligt SCB:s siffror, bara 1 917. (Jag har summerat de döda dag för dag dels för år 2020, dels för föregående femårsperiod och subtraherat). Det betyder, vad jag kan förstå, att många av dem som dött i coronat skulle ha dött en liten tid efteråt om inte pandemin hunnit före. Livet har av sig självt, genom minskad dödlighet av andra orsaker än coronat, ganska snabbt återställt förlusterna. Det skulle kunna betyda att under en coronacykel dör inte fler människor totalt men de dör tidigare under cykeln.

Här blir det svårt att veta vad man ska tycka. Om viruset tar en dag av en människas liv – eftersom hon nästa dag skulle ha dött av något annat – beklagar jag det inträffade men kan inte betrakta det som en nationell katastrof. En dags livsförkortning vardera på 6 128 personer betyder en samlad förlust för nationen på 17 levnadsår. För Sverige hade i så fall förlusterna på grund av pandemin motsvarat en person som går bort 17 år i förtid på grund av olycka, sjukdom eller något annat.

Men det handlar i verkligheten inte om bara en dags livsförlust per avliden i coronat utan om betydligt mer, kanske månader eller till och med år. Med en månads livsförkortning per fall skulle det motsvara kanske en minibuss med skidåkare som halkar av vägen varvid alla passagerarna avlider. Det är naturligtvis en tragedi men inget som vänder uppochned på hela nationen.

Det kan dock hända att den nu pågående och eventuellt senarekommande nya smittvågor ändrar hela kalkylen.