Idag är det den Mångkulturella matdagen. Det kan verka märkligt, med tanke på att det är lättare att hitta restauranger som säljer mångkulturella kebabrullar och thailändsk wok än att hitta något ställe som snabbt kan fixa fram en strömmingsflundra med potatismos eller en portion dillkött, men enligt den ideella föreningen Kultursmakarna, som instiftat dagen, är det tydligen något vi svenskar behöver för att vidga våra vyer.

Jo, det är så de beskriver syftet med Mångkulturella matdagen: ”Vi vill ge vidgade vyer om världens mat och kulturer. Kultursmakarna vill inspirera till att prova en rätt från en annan kultur än den egna. Kultursmakarna uppmanar skolor, förskolor och institutioner att servera rätter från det mångkulturella köket denna dag.”

Enligt en undersökning som gjordes förra året är över 60 procent av svenskarna intresserade av utländsk mat, och av att lära sig laga den. Det är ganska många, det. Varför ett så öppet och nyfiket folk skulle behöva en extra knuff i riktning mot den mångkulturella maten är inte helt lätt att förstå. Men av någon anledning tror jag inte att det är nya svenskar som uppmanas att ”prova en rätt från en annan kultur än den egna”.

Nu ligger det förstås heller inte i föreningen Kultursmakarnas intresse att lyfta den svenska matkulturen, tvärtom. Deras syfte är, om inte att förminska den, så i alla fall att lyfta andra kök framför det svenska och, naturligtvis, visa hur befängt det är att överhuvudtaget kalla en maträtt ”svensk”. Det är ju nu en gång för alla så att det som anses som svenskt alltid ska ifrågasättas. Det behövs ingen specifik anledning ens – ifrågasättandet av det svenska är helt enkelt ett självändamål.

Därför konstaterar Kultursmakarna på sedvanligt förnumstigt sätt att köttbullar och kåldolmar kommit hit från Turkiet och att ”Sveriges ‘mest älskade knöl’, potatis är en ‘invandrare’ med sydamerikansk bakgrund” samt att ”Sveriges mest älskade dryck, kaffe, kom hit också genom kontakter med turkar, men dess egentliga rötter var i Yemen”. Tro för sjutton inte att du äter svensk mat för något sådant existerar inte!

Det blir lite som när Göran Greider en gång kände sig tvungen att ursäkta sin kärlek till syrener genom utförligt förklara hur osvensk syrenbusken är, det vill säga pinsamt konstlat och tillkämpat.

”De lila och vita blommorna upplever nog många felaktigt som genuint svenska. Växter är alltid på resande fot. Just syrenen har dock rest ovanligt långt in i svenska språket: när vi säger att något har färgen lila, då talar vi arabiska (lilak=syrenblå)”, förklarade han tålmodigt för den mindre upplyste svensken som fått för sig att syrenbersån i mormors trädgård har något med svensk kultur att göra. Syrenen är nämligen en turkisk ”arbetskraftsinvandrare”, berättar Greider entusiastiskt.

Det är dock en sanning med modifikation. Syrenen växer vilt i både östra och södra Europa och har ingen specifik nationstillhörighet. Samma sak är det förresten med köttbullar och kåldolmar. Det är helt omöjligt att fastslå så bestämt att de kommer just från Turkiet, för köttbullar serverades redan på medeltiden vid Rikard II:s hov i England och när det gäller kåldolmar finns det motsvarigheter i all världens kök.

Sådant spelar ingen roll för de människor som vill förminska det svenska på mångkulturens altare. Ju färre maträtter, växter eller företeelser som kan kategoriseras som svenska, desto bättre är det av någon anledning.

Själv tänker jag fira Mångkulturella matdagen med fläskpannkaka med rårörda lingon. Till efterrätt blir det äppelkräm efter mormors recept. Så svenskt det kan bli, alltså. För om vi nu ska ha mångkulturell mat måste väl även det svenska köket ingå i den, eller hur? För det svenska köket är bland det mest mångfacetterade, välsmakande och spännande som finns.

BILD: Ur ett reportage hämtat ur Allers Familjejournal den 27 december 1964. Bildtexten lyder: ”Tänk så praktiskt, det finns sopnedkast i köket, säger
Barbro, som inte så ofta står vid spisen men lär vara mycket bra på att laga köttbullar”. Foto: Anders Svahn.