Mohamed Omar, som alltid har rätt, skrev nyligen så här om Mohammeds och Jesu världar:

Dessa två världar kan inte leva tillsammans i fred. Därför att en av dem, den islamiska världen, vill tvinga den andra till underkastelse.

Så är det otvivelaktigt. Islam betyder ju faktiskt just underkastelse. Om man läser Koranen förstår man att Mohammeds plan är att alla ska underkasta sig hans lära eller också dödas eller ödmjukt betala en särskild hednaskatt.

Men det är inte bara Mohammeds värld som kräver underkastelse. Det gör även Jesu värld. Västerlandet, till exempel Sverige, kräver att muslimer underkastar sig vårt system även om vi inte talar så tydligt om detta krav och kanske inte heller är riktigt medvetna om det.

Med detta avser jag inte att framföra någon kålsuparteori av typen ”vi är ju av samma skrot och korn, en ann är så god som en ann, då kan vi väl sluta bråka och i stället dunka varandra i ryggen”. I stället tror jag att konflikten blir så mycket mer uppenbar om vi ser den i vitögat i stället för att låta godhjärtade och förvirrande slingor av värdegrundsbaserad rökelse komma emellan och sabba klarsynen.

Jag är förmäten nog att tro att jag har islams grund någorlunda klar för mig. Det handlar som sagt om underkastelse, inte bara av främmande folk utan även av de medfött troende. Koranen och sharialagen ska åtlydas. Reglerna är eviga och oböjliga. De kan inte påverkas av människor eftersom de är Allahs ord. Någonting motsvarande renässansen eller upplysningstiden, där kristna människor gradvis började ifrågasätta sin gud, kan inte tänkas inom ramen för islam. Det är typiskt att när de främsta muslimska länderna år 1990 fastställde Kairodeklarationen som ett slags motsvarighet till FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna så framhålls det femton gånger på fyra sidor att de muslimska mänskliga rättigheterna alltid är underkastade sharia.

Västerlandet kräver att muslimer ska göra avkall på sina regler och anpassa sig till våra. Vi menar till exempel att giltiga domar avkunnas av rättsstatens domstolar, inte av shariadomstolar. Ej heller går vi med på hur de vill behandla avfällingar och hädare. Här är en frontalkrock. Mohammeds och Jesu världar är oförenliga.

Västerlandets, till exempel Sveriges, problem är att vi inte riktigt vet vad vi vill att muslimerna ska anpassa sig till. Vi funderar inte tillräckligt på vår egen art. Det finns ingen enighet om vilka vi är och vad vi står för. Muslimernas egen tankevärld är monolitiskt och oföränderligt tidlös och fastställd i Koranen, hadhiterna och andra urkunder. Det finns ett facit. (Jo, jag vet att muslimer trots detta indelar sig i undergrupper som ibland hatar varandra.) Men så är det inte med Västerlandet. Västerlandets tänkande är en föränderlig och böjlig materia som dessutom genomgår epokgörande nydaningar över tiden. Det är svårt att identifiera någon kärna av idéer och föreställningar som konstituerar Västerlandet och får det att framstå som något unikt som dessutom, vid det här laget, varat i mer än två- eller trehundra år.

Jag tror att det här problemet inte bara är filosofiskt utan praktiskt och akut. I förorterna finns ett stort antal hitflyttade eller Sverigefödda unga muslimer som missförstår eller tar avstånd från den västerländska, kanske särskilt den svenska, kulturen. Jag tror inte den svenska organisationsapparat som har till uppgift att försöka hjälpa dessa människor med integrationen ens vet vad de ska säga till de unga muslimerna. I varje fall tycks det inte fungera.

Om jag vore en sådan ung muslim skulle jag troligen betrakta dessa hjälpare som töntar och tycka ännu sämre om Sverige. Antagligen pratar de om värdegrunden och om att patriarkatet är farligt samtidigt som de gör handhjärtan. Att jag misstänker detta är för att hela Sverige dryper av såphalt och självrättfärdigande politiskt korrekt tänkande. Finns Sverige? skulle jag fråga om jag var en ung muslim på Sverigekurs. Här pratar ni om att bögars rättigheter är ett kärnvärde samtidigt som homosexualitet för bara drygt ett halvsekel sedan var kriminellt. Vi muslimer har varit oföränderliga i ett och ett halvt tusen år så det ska väl inte vara så svårt att göra er svenskar till muhammedaner. Har ni någon stabil kärna?

Frågan är svårare än jag riktigt gillar ty jag saknar ett bra svar vilket delvis beror på att vår kulturs sanna natur knappast diskuteras i vårt land (annat än av dem som bestämt sig för att Västerlandet bygger på förtryck, utsugning och slavhandel). Vi vet inte vad Västerlandet betyder annat än att det har något med frihet, välfärd och Amerika att göra.

Själv tror jag på prov att Västerlandets kärna och framgångsformel är en självständig, förnuftig, flitig och ansvarskännande medelklass som inte låter sig hunsas av en aldrig så patriarkaliskt välvillig överhet utan vet att vara sin egen lyckas bäste smed. Plus lite omtanke om nästan, typ Bonden Paavo. Västerlandet är Benjamin Franklin (bilden), Odalbonden och Beethoven och det växer fram nya stjärnor hela tiden eftersom Västerlandet odlar individuella talanger för att dessa fritt ska kunna utveckla sina gåvor och därigenom inte bara gynna sig själva utan också samhället i övrigt, typ ishockeyspelaren som blir rik och berömd och bereder publiken glädje genom sina konster på rinken.

Det är förstås inte någon sådan berättelse om Sverige och Västerlandet som dominerar i vår officiella föreställningsvärld. Det är synd ty det är en bra berättelse som säkert skulle tilltala många fientliga unga muslimer. Om de fick läsa Runebergs dikt om Bonden Paavo som kurslitteratur i SFI så kanske de skulle förstå att de kan välja ett annat Sverige än välfärdsklienternas.