PATRIK ENGELLAU: Opinionsbildning

Liksom Einsteins relativitetsteori förekommer teorin om opinionsbildningen i två varianter. Båda varianterna utgår från att samhället är en sorts pyramid där makt, pengar och inflytande anrikas mot toppen. Man stöter därför oftare på människor som strävar efter makt, pengar och inflytande i toppen än längre ned i pyramiden. Observera att människors placering i hierarkin inte säger något om deras kvaliteter och egenskaper utom på en enda punkt. Mina studier har övertygat mig om att toppfigurerna inte är mer intelligenta eller av andra skäl mer lämpade att bekläda sina positioner än vem som helst. Däremot har de ett enda karaktärsdrag gemensamt: de vill dit.

Den allmänna teorin om opinionsbildning säger att opinioner sipprar ned uppifrån. (Inom nationalekonomin finns en motsvarande tanke som kallas ”trickle down effect”. Den innebär att det inte gör något om de rikare blir rikare, till exempel genom riktade skattesänkningar, för pengarna kommer i alla fall att sippra ned till de fattiga.) I toppen av pyramiden finns bättre utsikt och överblick och därför är det rimligt att människor på kommandohöjderna berättar om hur de ser världen och att de som saknar sådana horisonter anammar de vittblickandes synsätt.

Detta är normaltillståndet. Människor i pyramidens topp som har skarpare insikter meddelar sig via media som i högtidliga sammanhang skryter med att de övervakar makten men i verkligheten oftast är befälhavarnas härolder. (Det ser man tydligt på gamla journalisters devota tonfall när de intervjuade statsråd i journalfilmer från tiden före 1960. Sedan Gustav Vasa förstatligade kyrkan och fick kontroll över prästerna – de som talade till allt folket åtminstone en gång i veckan – hade det varit på det sättet. På sextiotalet uppstod journalisttrion ”O:na” Ortmark, Olivecrona och Orup som slog igenom med sin fräcka ”skjutjärnsjournalistik”. Därmed kom journalisterna att bli makthavare i egen kraft, men det är överkurs.)

Denna idylliska och allmänt accepterade bild av hur opinionsbildning går till – och att det är rimligt att det sker på det viset – bygger på antagandet att befälhavarnas och övriga medborgares intressen på det hela taget sammanfaller. Medborgarna måste känna att befälhavarna i varje fall i stort sett vill detsamma som medborgarna själva för att de med jämnmod och till och med uppskattning ska ta till sig befälhavarnas opinioner.

Därmed kommer jag in på den särskilda teorin om opinionsbildning som skiljer sig från den allmänna teorin däri att den är anpassad för att förstå hur opinionsbildning går till när sådan konsensus saknas. Där är Sverige nu. Folk vet inte om de tänker lita på vad som meddelas från kommandohöjderna. Folk misstänker att de härskande politikerna har andra mål än att tillfredsställa folkets önskemål, nämligen att tillfredsställa sina egna.

Egentligen är det förunderligt att det svenska folket så länge behållit sin trofasta tillit till politikerklassen – och i många fall fortfarande gör det. Vi har inga spärrar mot att tillskriva rika människor med några miljarder kronor på banken vilka snöda och egennyttiga motiv som helst. Men vi vill inte misstänka våra politiska ledare. Ändå består det svenska politikerväldet av ett mycket litet antal individer, kanske några tusen personer om man räknar alla partirepresentanter i riksdag, kommun och region – ”region”, vilken självförhärligande benämning på en trög landstingsbyråkrati! – varav de flesta bara är knapptryckare så att de som har något att säga till om begränsar sig till några hundra eller ännu färre. Och denna lilla grupp kontrollerar halva bruttonationalprodukten, i runda slängar 2 500 miljarder kronor. (En gång skulle jag bli krönikör i Expressen. Den första krönikan handlade om att maktkoncentrationen i Sverige troligen är den största i världen sedan de egyptiska faraonerna. Sedan fick jag inte skriva fler krönikor.)

Hur går då opinionsbildning till när folk i allmänhet börjar se en annan verklighet utveckla sig än den som de nedsipprande opinionsförsöken vill göra gällande? Opinionerna om invandringen är ett intressant studieexempel även om motsvarande sociala mekanismer kan iakttas även på andra politikområden.

Man skulle kunna tro att det fanns tillräckligt med folk i pyramidens övre skikt, som ju faktiskt besitter just den klargörande överblick över effekterna av migrationen, för att opinion skulle kunna bildas enligt den allmänna teorin, således att centrum hederligt redovisar hur det ligger till. Men så verkar det inte vara. Försäkringskassans toppledning måste i flera år ha varit medveten om de tilltagande bedrägerierna utan att föra särskilt mycket liv om det. Skatteverket har länge vetat om att det saknas kontroll över svenska identitetshandlingar utan att dra i någon nödbroms. Polisen har fått se sig motas bort från så kallade utsatta områden men i stort sett nöjt sig med politikernas besked om att det ska komma fler konstaplar någon gång i framtiden.

Det finns uppenbarligen inte många personer i de övre skikten som, trots att de har bättre insyn än folket i övrigt, har lust att delta i sådan opinionsbildning. Ej heller media har visat någon lust att medverka i upplysningsverksamheten.

Men hur ska opinioner som skriker efter att få bli bildade då kunna uppstå? Eliten vill inte tala om vad den tydligare och tidigare än folket faktiskt ser vilket gör att folket måste lita till sina egna observationer som, vilket folket inser eftersom det enligt ovan har samma genomsnittliga hjärnkapacitet som eliten, är mer aningar än övergripande och vetenskapligt fastställda fakta. Folket tvekar därför att formulera någon åsikt alls. I stället sitter det kring köksbordet eller under älgjakten och pratar med varandra och stämmer av intryck för att kunna närma sig en uppfattning.

Sedan ska tusentals sådana av varandra oberoende men i stort sett sammalydande uppfattningar från olika delar av landet läggas ihop till ett i bästa fall sammanhängande pussel, således en folkopinion. Men det kommer grus i maskineriet.

Det första problemet är att det blir motstånd redan kring köksbordet och i jaktlaget ty uppfattningar som går emot modet i de intellektuella salongerna definitionsmässigt inte är salongsfähiga och därför lite smutsiga, troligen även illaluktande. Eftersom det inte ska lukta illa i köket kan processen ta slut redan där.

Men även om en uppfattning klarar kökets motstånd kan den slaktas på jobbet om den får följa med dit. Hela problemet är att det anses vara något skumt och oförskämt med uppfattningar som inte kommer uppifrån. Sådana uppfattningar är helt enkelt inte auktoriserade.

Till slut blir människornas observationer dock så övermäktiga att enstaka vettvillingar formulerar dem i skrift och skickar ut i tillvaron som bok eller inlägg i alternativmedia. Det är en otäck process som påminner om invasionen av Normandie i juni 1944. Vettvillingarna kommer, i stort sett oskyddade, mot Omaha Beach. Tyskarna, det vill säga sådana som Dagens Nyheter, ligger befästa på kullarna bortom stranden och siktar mot de annalkande åsiktsinnehavarna. Det hörs redan ljud av projektiler. ”Rasist, fascistsvin, brunråtta”, låter det.

De som kommer i första ledet blir nedmejade allihop. En sådan är Gunnar Sandelin som beskrev sina erfarenheter här.

Den gången förlorade tyskarna och det kommer de rimligtvis att göra den här gången också. Att det gick som det gick berodde inte på att de allierade hade smarta argument utan på att de kom i oemotståndliga vågor av likasinnade. Det är antalet orädda opinionsbildare bland vanliga människor som räknas. När vi blir tillräckligt många börjar elittyckarna desertera, vilket redan inträffar.

Patrik Engellau