PATRIK ENGELLAU: Varför olika måttstockar?

Följande synpunkter är kanske uttryck för strukturella fördomar i min skalle men jag tror inte det. Sverige dömer människor efter olika måttstockar. Vi har inte likhet inför lagen. Det där med rättvisa och likabehandling gäller inte hos oss.

Det kanske tydligaste exemplet är tillämpningen av lagen om hets mot folkgrupp. Den gäller inte lika för alla. Det anses mycket värre om en svensk hetsar mot en somalier än om en somalier hetsar mot en svensk. Om en svensk hetsar mot en dansk, vilket jag ibland gör i pedagogiskt syfte, inte för att jag har något särskilt emot danskar, så är det inte alls lika brottsligt som om jag skulle hetsa mot en muslim. Upplägget beror på att jag tillhör majoritetsbefolkningen och den svenske lagstiftaren menar, exempelvis i förarbetena till lagen om hets mot folkgrupp, att majoritetsbefolkningen inte behöver något skydd mot hets. Varför danskar som inte tillhör majoritetsbefolkningen inte behöver lika starkt skydd som somalier vet jag inte. Det kan vara någon rasistisk tankefigur som ligger bakom, typ att danskar är lika blonda som svenskar och därför inte heller förtjänar jämlika omsorger från rättsväsendets sida.

Det kan hända att det inte är rasism som i detta fall inspirerat lagstiftaren utan i stället någonting om ekonomisk jämlikhet, till exempel att den som i allmänhet har lägre inkomst ska ha starkare skydd mot förolämpningar. Den sortens ojämlik behandling av olika grupper brukar motiveras med att staten har ett ”kompensatoriskt uppdrag”, till exempel genom att satsa mer på skolelever utan studiemotivation än på elever som älskar att utveckla sina kunskaper.

Ett annat exempel på att olika måttstockar tillämpas är lagarnas och rättsväsendets inställning till brottslingar och brottsoffer. Det förra exemplet – olikabehandling vid hets mot folkgrupp – tror jag bygger på hårda fakta. Ingen skulle nog förneka att det ligger till på det viset. Olikabehandling av brottslingar och brottsoffer, där brottslingarnas gärningar med hänvisning till oändliga förmildrande omständigheter ständigt tonas ned, är däremot, vad jag vet, inte vetenskapligt bevisad. Jag vet förresten inte ens hur en sådan vetenskaplig undersökning skulle läggas upp.

Det som står i lagen och troligen också hur den efter prövning i Högsta Domstolen tillämpas är definitionsmässigt rätt. Lag är rätt. Men det betyder inte att alla domar överensstämmer med befolkningens allmänna rättskänslor. Man skulle kunna göra en vetenskaplig studie där folk får bedöma om straffen i allmänhet känns rimliga för folkmeningen. Är exempelvis arton års fängelse rimligt för Tishko Ahmed som dekapiterade sjuttonåriga Wilma från Uddevalla?

I avvaktan på att sådana objektiva undersökningar genomförs väljer jag att anse att staten ofta förmånsbehandlar brottslingar och betraktar dem med större välvilja och förståelse än den ser på brottsoffren.

Varför skulle den sortens avvikelser i bedömningen av olika befolkningsgrupper förekomma? Se här kan jag exercera en gammal käpphäst!

Välfärdsstaten är politikerväldets ädlaste projekt. Liksom företag existerar för de kunder som säkerställer företagens överlevnad så existerar välfärdsstaten för sina klienter. (Egentligen inte eftersom välfärdsstaten inte får några pengar från klienterna. Men klienterna behövs ändå för att legitimera välfärdsstatens existens.) Politikerna och välfärdsstatens administratörer, systemets egentliga förmånstagare, vill inte att man klankar och ser ned på klienterna. Socialsekreteraren, som genom sina gärningar i tjänsten, till exempel utanordnandet av försörjningsstöd, förädlas och blir en god människa, skulle känna sig släpad i smutsen om någon påstod att hennes klienter gjorde fel eller på annat vis vore ovärdiga hennes omsorger. För socialsekreterarens och de andra välfärdsfunktionärernas välmåga och sinnesfrid måste därför klienternas eventuella defekter i möjligaste mån förbises. Det enklaste sättet att göra detta är att tillämpa särskilda värdegrunder när klienterna är inblandade.

Därför gäller följande järnlag för välfärdsstater som är så högt utvecklade att funktionärernas och huvudmännens bekvämlighet och trevnad har kunnat påverka i samhället dominerande värderingar och till och med lagstiftningen. Om du är en etablerad klient till välfärdsstaten eller tillhör en befolkningsgrupp varur klienter brukar rekryteras så kan du räkna med gynnsam och förlåtande behandling av samhällets ledande instanser. Om du däremot tillhör den majoritet av befolkningen vars huvudsakliga uppgift när det gäller det välfärdsindustriella komplexet är att försörja det så ska det inte pjåskas med dig.

Patrik Engellau