En person som jobbar i Riksdagen sa att han hade hört socialdemokratiska ledamöter öppet diskutera om inte partiordföranden Stefan Löfven borde bytas ut. Vad hade de emot Löfven? frågade jag. Det sa de inte, svarade tjallaren. De tyckte väl att Löfven gör en slät figur. Han åker till det ”särskilt utsatta området” Tjärna Ängar utanför Borlänge och konstaterar att den sociala situationen är ”oacceptabel” och sedan händer inget.

Så kan det vara, tänkte jag. Men själv tycker jag att partiordförande Löfven sköter sin syssla så bra partiet någonsin kan begära. Han gör allt han kan för att förhindra att partiet bryter samman vilket kräver av honom att han måste vara mångtydig eller, om det inte går, att göra sig borttappad eller förvirrad, typ ”jag såg det inte komma”.

Socialdemokratins problem är att det bor två oförenliga själar i dess kropp. Den ena själen är den traditionella socialdemokratin, arbetarpartiet som drevs av gråsossemoral och solidaritet enligt parollen ”gör din plikt, kräv din rätt”. Den andra själen är den moderna, politiskt korrekta socialdemokratin som sysslar med identitetspolitik och förkunnar allas lika värde, jordens snara undergång av värmedöd samt att vi måste kvotera mera.

Att dessa två själar är oförenliga beror på att de bygger på helt motsatta människosyner. Gråsossarna anser att människor i allmänhet står bäst på egna ben medan PK-isterna anser att människor i allmänhet behöver välfärdsstatens insatser för att klara sig och att Sverige mår bättre när politiken flyttar fram sina positioner på civilsamhällets bekostnad.

Dessa två själar har på ett förunderligt sätt under årtionden kunnat samexistera i den socialdemokratiska kroppen. Gradvis har PK-isterna flyttat fram sina positioner i partiets ledning genom SSU, S-kvinnor, Tro och Solidaritet och HBTQ-rörelser. Samtidigt har gråsossefalangen försvagats genom att traditionella industriarbetare i allt större antal hellre röstar på sverigedemokrater än på socialdemokrater.

Jag tror att det här är en motsättning på liv och död inom socialdemokratin som Löfven skickligt parerar genom att inte ta ställning mellan falangerna. Konflikten återfinns inom olika politikområden men framträder med särskild styrka när det gäller migrationspolitiken. Gråsossarna vill med växande beslutsamhet minska invandringen som numera till stor del består av arbetskraftsmigranter snarare än asylsökande vilket flera LO-förbund anser kan gå ut över de egna medlemmarna. Men för de socialdemokratiska PK-isterna är invandringen en hjärtesak av både emotionella och ekonomiska skäl (ekonomiska eftersom många av dem på ett eller annat sätt för sin försörjning är knutna till den svenska välfärdsapparaten).

Detta är en elakartad konflikt eftersom den växer ur ett problem som inte försvinner av sig själv utan i stället förvärras år för år. PK-isternas ideologi dominerar socialdemokratin och det övriga officiella Sverige. Därför fortsätter invandringen. Men mer invandring betyder fler sociala problem vilket gör gråsossarna liksom andra svenska medelklassare allt mindre benägna att acceptera status quo. För det socialdemokratiska partiet betyder detta att de inre spänningarna obönhörligt förstärks med tiden.

Att Stefan Löfven i detta läge vaktar sin tunga och försöker formulera sig så att ingetdera lägret blir alltför uppretat är lätt att förstå. Om det gick till öppna motsättningar skulle partiet försvagas och knappast kunna behålla sin regeringsställning. Jag tycker att Stefan Löfven spelar sin roll väl även om det skulle glädja mig om hans strategi kraschade.