Hela historien om rektor Hamid förefaller mig sjaskig. En lovordad invandrad pedagog visar sig under pseudonym ha skrivit antisemitiska, övriga rasistiska samt bögföraktande saker på sociala medier. Hela det svenska etablissemanget, som fram till avslöjandet hyllat rektorn och försett honom med devota utmärkelser, vänder sig nu med avsky från honom och försöker sudda bort honom ur historien ungefär som när sovjetpampar efter utrensningar klippte i gamla fotografier för att minnet av de utrensade skulle förintas.

Det första som är sjaskigt är att rektor Hamid spred sin antisemitism och andra uppfattningar under pseudonym. Det är ett tecken så säkert som något på att han visste om att han kunde få obehag om hans identitet uppdagades. Ännu sjaskigare blir det när han nu försöker urskulda sig med att han vid tiden för sina inlägg ännu var en ung och sökande människa som, underförstått, inte kan lastas för sina ungdomliga förvillelser. Men den gubben går inte. För det första var han över trettio år och för det andra är det underligt att han valde att använda pseudonym om han nu var så oskyldigt sökande som han hävdar.

Men jag struntar i om rektor Hamid är sjaskig. Jag känner honom inte och bryr mig inte om honom. Det rör mig inte i ryggen om han petas från teveprogrammet På Spåret.

Den sjaskighet som däremot berör mig är det svenska samhällets reaktion. Hela Sverige tycks ha gripits av hat mot mannen. Men hänger vi upp oss på rätt grej? Det verkar inte så.

Visst, Hamid visar sig ha osmakliga uppfattningar i vissa frågor. Vi andra har rätt att ogilla antisemiter. Jag gör det. Jag skulle aldrig bjuda en antisemit på lunch, knappt ens tala med honom. Men jag skulle aldrig förneka honom rätten att framföra sina synpunkter om han hittar något medium som accepterar att publicera honom. På den här bloggen skulle han inte komma in men om det finns andra fora som släpper fram hans synpunkter kan jag inte se något fel i att han får torgföra dem. Det kallas yttrandefrihet.

Framför allt är yttrandefrihet att staten avhåller sig från att förhindra någon att framföra sina eventuellt anstötliga meningar. Bortsett från en liten detalj som jag återkommer till så ska staten begripa att man i ett fritt samhälle faktiskt får vara antisemit hur oanständiga sådana som jag än anser antisemiter vara.

Enligt principen att trollen spricker i solen tror jag till och med att det vore nyttigt för samhällsklimatet om antisemiter och förintelseförnekare och sådant folk fick anföra sina argument till öppen prövning. Det är kanske naivt av mig men jag är övertygad om att sådana människors uppfattningar inte skulle tåla en allmän utvädring. Åsikterna skulle självdö inför den upplysta allmänna meningens utslag. Att antisemitism och motsvarande överhuvudtaget kan överleva i Sverige beror naturligtvis delvis på det friska inflödet av nya jude- och böghatare från muslimska länder men också på att sådana läror trängts undan till mörka och slemmiga hålor i underjorden där ingen annan vill vara så att de kan överleva på den kost av råttor och spindelväv som ingen annan vill äta.

Den lilla störande detaljen är lagen om hets mot folkgrupp. Det är en lag som går tvärsemot yttrandefrihetens princip och som därför inte borde finnas. Det är först när människors uppfattningar börjar bli farliga som staten kan behöva dra öronen åt sig. Ord är inte farliga. Tänk hur många förbannelser och annat oförsiktigt trams som stundligen uttalas men bara blåser förbi. Lagen om hets mot folkgrupp är förtätat bigotteri. Mycket riktigt finns ingen motsvarande lag i USA som tills vidare ändå är de medborgerliga friheternas stamort på jorden.

Då kanske du invänder att den svenska staten veterligen inte har lagt sig i rektorns uttalanden, så vad gnäller jag om? Det är en rimlig invändning, jag kan bara inte låta bli att bryta en lans för yttrandefriheten mot det kompakta PK-istiska bigotteriet. Egentligen är det min egen yttrandefrihet jag värnar om. Kan de nypa till rektor Hamid så kan de nypa till mig om sinnet faller på.

Som flera andra, Bitte Assarmo till exempel, undrar jag om inte det allmänna hatet mot rektor Hamid egentligen inte handlar om rektor Hamid. Det finns tiotusentals, kanske långt fler, invandrare som tycker precis likadant som rektorn. Varför reser sig Sverige som en man just mot denne individ och inte emot alla de andra?

Jag tror att PK-isterna hatar Hamid för att han svikit dem. Han är en av dem över vilka PK-isterna har öst sin välvilja. Nu visar han sin falskhet. Det är ett förräderi fullt i klass med det som upplevs av frun som upptäcker makens otrohet.

Invandringskritikernas ilska är annorlunda. De är inte i första hand arga på Hamid utan på PK-isterna som är migrationsprojektets arkitekter och stöttepelare (och oftast ekonomiska vinnare i kraft av anställda inom det välfärdsindustriella komplexet eller inom någon annan skattefinansierad avdelning av politikerväldet). Invandringskritikerna pekar på Hamid men talar till PK-isterna: Se där vad ni släpper in i landet, galningar!