Ännu en hjälte har fallit. I torsdags släppte DN bomben att Hamid Zafar, hyllad skolledare och närmast en guru när det gäller integration, en gång varit antisemit och homofob. På några timmar hade han fördömts av samtliga sina arbetsgivare, förlorat alla sina uppdrag inom kommunen, Moderaterna, SvT och Göteborgs-Posten och sannolikt en betydande del av sin vänkrets.

2011 till 2015 var han aktiv på sociala medier under pseudonymen Mikael Hakim. Där spred han åsikter som kanske är mainstream i tidigare hemlandet Afghanistan, men knappast i Sverige. Bland annat menade han att svenska kyrkan inte ska viga ”bögar och sodomiter”. Undervisningsmaterialet ”Om detta må ni berätta” kommenterar han med orden: ”Syftet med boken är att skapa ett slags masspsykos där eleverna matas med hur fruktansvärd Förintelsen var”. Om folkgruppen hazarer säger han: ”Ni vet dessa mongoler som påstår att de är 13 till 15-åringar hela bunten trots att de är 25 – 30”. Vidare hånar han Kent Ekeroth för att han är jude och påstår att Lars Adaktusson är en hatisk sionist.

Idag säger Hamid att han är djupt ångerfull och förklarar inläggen med att han under den här perioden stod under inflytande av destruktiva vänsteridéer, samt kände frustration över USA:s invasion av Afghanistan. Frågan många ställer sig är om man efter det här kan lita på rektor Hamid. Är han en del av vårt sekulära samhälle, eller en smygislamist som nästlat sig in i det svenska etablissemanget?

Utan att försvara de åsikter Hamid gav uttryck för, måste man ändå fråga sig vad han har gjort (som inte Anne Ramberg gjorde när hon pekade ut Hanif Bali som brunråtta i rännstenen utan att ens be om ursäkt). Eller topparna inom SSU som överträffar varandra i antisemitism utan att få sparken. Eller Bilan Osman som skryter med hur hon föraktar vissa raser, men ändå får skriva i mainstreammedia.

Orsakerna till att just Hamid får löpa gatlopp är flera:

• Han skrev under pseudonym. Att inte våga stå för sina åsikter är inte särskilt hedervärt. Där har han visat mindre kurage än till och med Anne Ramberg, vilket förstås bör läggas honom till last.

• Som rektor har han ett ansvar att vara förebild. Men som rektor har han också visat sig mer kompetent än i stort sett alla sina svenska kollegor. På några år lyckades han förvandla en av Sveriges sämsta högstadier, till en väl fungerande skola som ser ut att vända trenden, något tjugo år av skolreformer grundligt misslyckats med. Ett brott mot Jantelagen alltså.

• Han är inte längre ”vänster”. Om han varit politiker i någon sossekommun hade toleransen rörande åsikter om Kent Ekeroth, eller judar i allmänhet, sannolikt varit högre. Hans tweets har knappast tillfogat judiska minoriteten större skada än exempelvis Ilmar Reepalu.

• Men kanske viktigaste orsaken är att han var hjälten, som inte höll måttet. Det är kutym i Sverige att när vi hittar en invandrare vi gillar utnämner vi honom till ”Årets svensk”, placerar honom i varje TV-soffa och låter honom bli språkrör för hela den mångkultur vi så gärna vill älska. Det hände Refaat El-Sayed, det hände Ludmila Engquist och nu senast rektor Hamid. När hjälten visar sig ha en baksida blir domen desto hårdare.

Till hans försvar ska sägas att de tweets jag sett inte tillhör det mest graverande man kan hitta på nätet. Visserligen uttrycker han sig generaliserande om hazarer, men idag är det allmänt känt att de flesta ensamkommande faktiskt ljög om sin ålder. Att han skulle vara smygislamist av samma skrot och korn som Mehmet Kaplan eller Yasri Khan har jag lite svårt att tro. Bland annat med tanke på de 39 poddavsnitt om svensk historia som han producerat med Mattias Axelsson. Passa på att lyssna innan de tas ner.

Fem år borde vara en rimlig preskriptionstid när det gäller åsiktsbrott. Vad Sverige behöver är inte människor som aldrig gjort något fel, utan kompetens. Och kompetensbehovet är speciellt skriande inom skolvärlden, som senaste åren styrts av stjärnskott som Jan Björklund, Gustav Fridolin och Anna Ekström.