HITTAT PÅ NÄTET: Gustav II Adolfs kröning – ”Sannerligen jag har aldrig, näst Gud litat till någon annan makt än den, som af svenska mäns trohet kommer”

DENNA DAG I SVENSK HISTORIA Gustav II Adolf (1594-1632) var Sveriges kung 1611–1632. För eftervärlden är Gustav II Adolf mest känd som den som grundlade det svenska stormaktsväldet som skulle göra landet till en av Europas största och ledande nationer. Han anses vara en av världshistoriens främsta fältherrar, då han förnyade krigskonsten vilket har gjort honom känd som ”den moderna krigföringens fader”.

Kungen stupade i slaget vid Lützen den 6 november 1632. Dagen kallas Gustav Adolfsdagen och firas på olika ställen i Sverige med bakelser, kransnedläggningar, sång och tal.

Utdrag ur boken Sveriges storhetstid, från år 1611 till år 1718 av Magnus Höjer och Martin Weibull (1881):

Kröningen, alltid betraktad som en handling af vigt, var det här ännu mera än annars, då den gälde en konung, som ännu inom en stor del af Europa ansågs som troninkräktare. I det tal, Gustaf Adolf höll på riksdagen i Stockholm den 27 augusti 1617 om de orsaker, som förmått honom antaga regeringsbördan, framhäfver han också denna synpunkt: han vill med sin kröning låta verlden se, att han ej är en troninkräktare, som med våld trugat sig till en krona. ”Ty hvem var jag, säger han, då jag till regementet kom, att jag någon skulle kunna tvinga? Var jag icke en yngling om sjutton år? Hvad makt hafver jag brukat till sådant tvång? Sannerligen jag har aldrig, näst Gud litat till någon annan makt än den, som af svenska mäns trohet kommer har ock näst Gud den allra hiögstes nåd förtrott mig och de mina allenast uti samma trohet och försvar.” Detta berömda tal, kanske det skönaste Gustaf Adolf hållit, är ett förhärligande af kärleken till fosterlandet, den bevekelsegrund, som han stälde främst för sitt görande och låtande.

Kröningen firades den 12 oktober 1617 i Upsala, dit riksdagen efter de vigtigaste ärendenas afgörande blifvit förflyttad. Den var ej blott en religiös handling, utan såsom alltid i dessa tider en hela folkets fest, hvartill omkostnaderna bestredos genom den särskildt utskrifna kröningsgärden. Beledsagad af det kungliga huset af hofvet och ständerna, hade konungen i början af oktober lemnat hufvudstaden, helsad vid avfärden med sång och musik från en läktare, upprest på Norrmalmstorg (nu Gustaf Adolfs torg). Allt hvad samtiden egde lysande och utmärkt i Sverige var samladt i Upsala till denna fest. Adeln, alltid påräknad för att forhöja hofvets glans, hade infunnit sig i prunkande rustningar, grefvarne och friherrarne under sina läns fanor. Det ansågs för adlig pligt att vid ett tillfälle som detta uppträda med ståt och prakt – ”så utstofferade, att vi kunna liafva der ära och beröm af”, hade Karl IX 1595 skrifvit till de inbjudne, när det gälde endast hertiginnans kyrkotagningskalas -. Särskildt bref hade utgått ”till fruerna i Sverige” att också infinna sig.

Genom en häck af ryttare skred kröningståget fram från Upsala slott till domkyrkan, konungen till häst under en tronhimmel uppburen af fyra adelsmän, det kungliga huset, ridderskapet, erkebiskop Kenicius med kroningshornet, de fem höga riksembetsmännen: Magnus Brahe, drotsen, med kronan, marsken och amiralen med svärd och spira, skattmästaren med nyckel och mantel; Axel Oxenstjerna, rikskansleren, bar äplet, siunebilden af maktens fullhet. Vid kyrkans dörr stodo biskoparne till möte, biskopen i Linköping uttalande helsningen: ”välsignad den, som kommer i herrens namn!” Inne i kyrkan voro d2 öfriga ständerna samlade. När inför altaret konungen med uppräckta händer aflagt eden, som förestafvades af Axel Oxenstjerna, och mottagit smörjelsen, steg han på sin tron och smyckades med maktens sinnebilder; då han tagit svärdet i hand, ”till de godes och frommes skydd, de ondes och otrognes straff”, stego härolder fram och utropade med hög röst, att ”nu var Gustaf Adolf krönt konung öfver svea och göta land, han och ingen annan”. Under riksbaneret gaf han derpå åt hertigarne länen och mottog af riksrådet des ed, hvarefter hela församlingen uppstämde den ambrosianska lofsången. Så följde öfriga festligheter, måltiderna, till hvilka hufvudstad och granustäder mast sända sitt husgeråd af tenn för de förnämares bespisning, medan de lägre fingo nöja sig med trätallrikarna och träfaten från Finland, derefter tornering och två ringränningar.

Fortsätt läsa berättelsen här

Redaktionen