Jarmo Lainio, professorn i finska, redogjorde för hur han regelmässigt fick stryk under sextiotalet i Sverige, därför att han var finne. Han räddades av miljonprogrammet som mottog så stora mängder av den tidens invandrare från Finland, att hela bostadsområden blev finsktalande. Och till ett sådant område flyttade hans familj. 

Kjell Westö har berättat i novellen Melba, Mallinen och jag (Lugna favoriter Albert Bonnier 2004 – kan laddas ned från bibliotek) en lång, plågsam historia om hur han som svensk i åratal mobbades av tre finska pojkar. Melba var den drivande plågoanden. Och det var kanske ändå inte det värsta. Han tvingades också vara åskådare till en långdragen, tortyrliknande misshandel av en mycket svag och försagd pojke – utan att våga ingripa. 

Han har i Yle (för den som kan finska) berättat exakt samma historia – men om sig själv. Att vara mobbad sitter i för livet. 

Denna företeelse: mobbningen, plågandet av den svage, handlar inte bara om plågoanden och den plågade. Det handlar väl så mycket om den omgivning som tillåter mobbningen att ske. Denna oförmåga att ingripa, trots att det är uppenbart att de omgivande avskyr det som sker, illustreras ofta i dagens svenska vardag.  

Vad är det som gör att omgivningen låter det ske? Om bara någon toge första steget mot mobbaren skulle de andra antagligen följa ned och mobbaren finge ge sig. Men det där ”om bara” är en hög tröskel… 

Denna mekanism känner alla till, utan att ha läst psykologi. Den förklarar mycket av det som sker i sociala medier – men också i övrig offentlighet. Det som mötte SD under de första åren var just mobbning: man stötte ut partiet och dess företrädare så att de skulle framstå som en isolerad minoritet, och därmed vara ett lovligt och lättåtkomligt byte. Det fungerade länge, och i viss mån fortfarande.  

Det är inte bara njutningen i att förtrycka som blir de aktiva mobbarnas och deras passiva understödjares belöning – det är också den varma gemenskap, detta att höra nära samman, som de får uppleva. 

Just denna gemenskapskänsla är det kitt som håller samman dem som utan ifrågasättande känner sig hemma i det politiskt korrekta. Men för att strategin skall fungera måste man vara säker på att tillhöra en betryggande majoritet.  

En anledning till det ökande våldet från invandrargrupper är deras stigande antal. På allt fler områden är de i majoritet och svenskar, vanliga medborgare men även myndighetsföreträdare, är i minoritet. Det är inte svårt att förstå den tillfredsställelse invandrargrupper, som i större sammanhang är svaga minoriteter, kan känna när de i sitt så kallade ”utsatta” område kan ge sig på svenskar, minoriteten i området.    

Allt detta är lätt att förstå. Jag har däremot svårare att förstå den förtjusning många – också här på Det Goda Samhället – visar vår tids största mobbare, Trump. 

Vad betyder Det Goda Samhället? Det är namnet på denna blogg. Namnet har inte tillkommit av en slump. Det står för de traditioner, vanor, tänkesätt och institutioner av olika slag som fanns före demokratins genombrott och utan vilka demokratin inte kan etableras och fungera. (Detta är väl utrett av Patrik Engellau här). 

I Der Spiegels senaste nummer redogörs i en lång artikel för Trumps verksamhet som mobbare och hur hans ständiga skryt fungerar för att dölja alla hans misslyckanden. Han avslöjade själv sin taktik i debatten mot Biden. I rädsla för att bli avslöjad i en debatt om sakfrågor, blockerade han med sina ständiga utfall allt meningsutbyte. Hans vägran att acceptera en digital debatt har samma förklaring: då skulle han inte kunna använda denna taktik. Moderatorn skulle enkelt kunna tysta hans gormande. 

Men man behöver inte granska alla sakfrågor. För mig räcker det i alla fall med ett enkelt konstaterande: Trumps verksamhet syftar just till att förstöra allt det som betecknas som Det Goda Samhället. Hur kan någon bejaka en sådan verksamhet? Vad tillför han för värde som skulle kunna uppväga hans förödelse av allt det som under lång tid byggts upp: ”… en kultur, ett speciellt paket av värderingar, attityder, institutioner, regelverk, konventioner och andra samhällsarrangemang, som fram till ganska nyligen kännetecknat västerlandet, och som tagit hundratals år att utvecklas” /Min Oro – P.E.) 

Kan inte någon försöka förklara?