HITTAT PÅ NÄTET: Kristina Nilsson-olyckan

DENNA DAG I SVENSK HISTORIA Christina Nilsson (1843-1921) var en svensk operasångerska (sopran) med internationell karriär. Hon blev ledamot av Kungliga Musikaliska Akademien 1869. Hon ligger begravd i ett mausoleum på Tegnérkyrkogården i Växjö.

Den 23 september 1885 trampas tjugo person ihjäl då Kristina Nilsson sjunger från en balkong på Grand Hotell i Stockholm.

Utdrag ur boken Kristina Nilsson, grevinna de Casa Miranda av Beyron Carlsson (1921):

Men den estetiska njutningen av poesiens och musikens högstämda dramer, ställdes denna gång i skuggan av den förfärliga tragedi, som gemenligen är känd under namnet Kristina Nilsson-olyckan den 23 september 1885. Att sångerskans namn blivit kedjat fast vid en sådan fasans händelse hörde nog till de bittraste minnena i hennes liv, ett sådant där som aldrig ville riktigt ärra sig.

Godhjärtad som Kristina Nilsson visat sig vara, kunde hon inte vidbli sin föresats att spara den utlovade sången från hotellbalkongen till efter den tredje konserten. Redan första kvällen stod en tätt packad massa utanför Grand och gav sin därvaro tillkänna genom spridda eller samlade hurrarop för sångerskan sedan hon väl återkommit från konserten. Poliskonstaplarnas förklaring, att det inte tjänade någonting till att man stod där, sångerskan skulle i alla fall inte visa sig i kväll – den trodde man inte på, utan stannade envist, i hopp att till slut kunna hurra ut den osynliga.

Och verkligen – det lyckades. Plötsligt blevo hurraropen allmänna, en häftig rörelse inträdde bland massorna, man trängde sig tillsammans, alla försökte se så mycket som möjligt. Kristina Nilsson hade kommit ut på balkongen, hälsande med en behagfull rörelse på huvudet -de mörka massorna där nedanför. Den ovanliga konsertlokalen var något kall och disig genom fläktarna från strömmen där bredvid. Himlen och den vida rymden var resonansbotten och den enda ramplågan var månen, vilken artigt framträtt och glänste över stadens husrader. Så började hon nu att sjunga. Hon sjöng en enkel visa, en melankolisk folkmelodi, som bäst passade för stunden och kanske för att visa denna publik, att den världsberömda artisten ej glömt sitt fosterlands sånger för de utländska konsertariorna. Här, där högst få kunde skönja sångerskan och man endast hörde genom halvmörkret en mjuk, klingande stämma, vars ljuva tonfall så väl förstodo att tolka andemeningen i den enkla visan, begrep man bäst själva stämmans makt genom sina egna resurser utan den sceniska apparatens tillsatser.

Fortsätt läsa här

Redaktionen